Att vara eller inte

Det kom en liten fråga, i ett sådant där elektroniskt format som jag inte riktigt vet vad det heter nuförtiden. Förr skrev man mail men nu vet jag inte om det är mejl eller något annat man ska skriva. Strunt samma, en fråga om vem jag egentligen är och om det kan gå att se om vi har någon släktrelation.  Det som kan vara problemet med såna här elektroniska meddelanden är att mottagaren inte tolkar innehållet på det sätt som avsändaren egentligen menade, och inte blir det lättare om det är på ett annat språk än det egna. Fast även med det egna språket är det lätt att det blir missförstånd, det ser vi ofta i alla de plattformar som finns.

Men åter till frågan, den var inte ackompanjerad av någon större uppsjö av information om den som frågade. Men det fanns en passus som gjorde mig både fundersam och glädjefylld.  Om vi är släkt, hur långt tillbaka kan du gå, jag skulle gärna vilja veta det för att se om jag har anfäder som jag drömt om, skrev han, den då för mig okände personen. Visst kan det kittla till lite grann, vad är det personen drömmer om som jag kanske kan ha svaret på.

Jag måste nog berätta att det kom från Nebraska i USA, och då förstår alla att det var på engelska som många av oss behärskar, men det var lite ordvändningar som jag funderade på. Men med de fåtaliga uppgifter jag fick så började letandet, och med uppgiften om i vilket register han hittat mig så kunde jag se det ungefärliga avståendet oss emellan. För det var via ett DNA-test han hittat mig.

För att göra en lång historia kort så började det efter en del konverserande att dyka upp namn och årtal som gjorde det möjligt att hitta gemensamma kopplingar. Lite namnbyten, och några ändrade födelsedagar kan ju ställa till det men vi hamnade så småningom i Ramsbergs socken där våra olika linjer hängde ihop. Min morfars mormors föräldrar var den gemensamma nämnaren och i den delen av släktträdet finns det en hel del emigranttrådar, som vi kunde koppla ihop.

Så långt var allt bra, men sedan var det frågan om hur långt tillbaka jag kommit på den linjen. Jag kände mig tvungen att fråga vad drivkraften var för den frågan men fick inget riktigt svar. Att ena halvan av föräldraskapet gick tillbaka till slutet av 1700-talet och att den andra gick tillbaka till mitten av 1600-talet i Järna var tydligtvis inte det svar som vederbörande hade hoppats på. Det förstod jag.

fri bild av dzianis sukhavarau på Unsplash

Och nu kom det fram vad som egentligen var den riktiga orsaken till den underliga frågan. När man äntligen får kontakt med någon på andra sidan Atlanten, så är/var drömmen att det fanns spår av de som levde betydligt tidigare. För visst fanns det väl vikingablod i vår släkt, det måste det göra för det kändes så naturligt när de olika vikingaserierna visades på TV. Tyvärr kan jag inte hjälpa till med svaret, inte ens om jag försöker leta bland alla de arkeologiska uppgifterna för de hittar från den tiden, för det kräver raka linjer av män eller kvinnor och sådana har jag inte hittat i trädet.

Slutet blev att vi kom underfund med att det räcker med att vi hittat vår koppling och att finns andra kändisar än vikingar om vi går tillräckligt långt bak och sedan vänder tillbaka i trädet till nutid. Kanske fanns det en viss besvikelse kvar, men jag hoppas och tror att det går över. Tiden läker alla sår, sägs och det lär nog bli så även här.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Alla våra kyrkor
Ruben och Signe Forsman
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
6 december 2022

Captcha bild