Många små lappar

Det finns så många olika delar av släktforskning. Det kan handla om att leta långt tillbaka bland så gamla handlingar att det knappt går att se vad det står, och de faller isär om de inte hanteras rätt. Ibland får man inte ens se på dem, de kanske är fulla av mögel eller skadade på annat sätt att de är väl fördolda för alla, oavsett rang och utbildning.

Andra dokument kan upplevas gamla, men det behöver inte vara så långt bort i tiden ändå.  Och i motsatt ände till de riktigt gamla så kanske det är en träfflista baserat på ett DNA-test. Finns det något intressant att läsa, är det svaret på den svåra frågan om vem som är pappa eller kanske farfar. Oavsett vilket så har varje dokument, varje skriven rad, någon form av budskap som kan vara av intresse om det är rätt person som läser den. För andra kan det ses som rena skräpet, vare sig det mögligt eller en utskriven lista.

Fritt foto av Christa Dodoo på Unsplash

Själv hittade jag ett litet korrespondenskort, adresserat till min pappa med titel och allt. Såg viktigt ut och det var det också.  Det var från en uppsatt person, en distriktsöverlärare. Undrar hur man blir en sådan, kanske är det mycket utbildning och lång tjänst som ger den titeln. Texten på andra sidan såg nästan lite domedagslik ut. Det var ord som det sjöng kanslispråk om och det var nästan så jag rös när jag såg mitt eget namn handtextat bland de tryckta raderna. Det var nog inte så hemskt som det kunde se ut, det var en uppmaning till mina föräldrar att se till att jag inställde mig på min första skoldag, och vad min första lärares namn var. Det var inte undertecknat, men det stod med feta bokstäver Distriktöverlärare som den som kommunicerat budskapet.

För någon annan än mig, eller i bästa fall kanske något av mina efterlevande, så finns det inget värde i ett sådan kort. Men jag vet nu vilken dag jag började skolan, tack vare distriktsöverlärarens kort.  Tänk om det dyker upp om flera hundra år, och någon frågar sig vem det avsåg, då kanske jag blir upptäckt på nytt.  För visst är det så att vi letar spår efter våra förfäder, och varje liten information kan vara av intresse för att få fram en bild, en bild av hur det var när just den personen levde.  Undrar om jag ska stoppa ner kortet i mitt eget arkiv och om jag ska se till att det och andra hamnar hos någon arkivinstitution.  Blir kanske lite svårt att övertyga någon tjänsteman om vikten av information, men vem vet.

Nu är det kanske annat som ska sparas till eftervärlden, så att de som blir släktforskare i kommande generationer har något att leta efter och kanske glädjas åt. Men tänk om de bara letar i digitala register, vad händer då med mitt lilla kort, måste jag scanna in det och spara det på något sätt. Undrar om Arkiv Digital tar emot en scannad fil med alla mina papper, eller finns det ett bättre ställe att skicka filen till.

Vad tänker du spara undan till eftervärlden, alla bilder och alla små papperslappar, eller kanske fina diplom, har du någon plan?