Ett tomt blad

som sakta fylls med allehanda krumelurer. Kan det vara något som har med släktforskning att göra?

Det finns många olika orsaker till varför det hamnar ett tomt blad framför oss, eller idag är det kanske bättre att skriva att det finns en tom skärm som vi tittar på. Tangentbordet finns där, det är ”bara” att fylla på papperet/skärmen med det som ska berättas. Det finns kanske ett men, vad är det som beskrivas, vad är det som ska sparas för framtiden och kommer det någonsin mer att läsas efter att sista bokstaven skrivits.

Många gånger har säkert den frågan snurrat i huvudet på alla de som producerar någon form av innehåll på ett papper eller en skärm. En gång för länge sedan, långt innan datorer fanns, inte ens papper på det sätt som vi ser idag fanns, så började någon att skriva ner små uppgifter om de som levde i närheten. Det vore bra att veta hur många som fanns, kanske också deras namn och var de bodde. En ögonblicksbild, gjord för brukas och egentligen förbrukas inom närtid.

Det visade sig att det fanns någon som tänkte till, kanske ska vi ha sådana där små noteringar överallt. Då får vi lite koll på hur det egentligen ser ut, för vi har ju inte full koll idag. Om det överallt skrevs ner uppgifter om socknens folk så fick överheten full koll och samtidigt så kunde sockenstämman få en överblick över det som måste göras och vilka resurser som fanns. Naturligtvis var det bara intressant att veta nuläge, så då måste alla ändringar in, när de skedde och inte bara då och då som kunde vara en annan lösning.



Så föddes den ena typen av bok efter den andra, och där fylldes rad efter rad, sida efter sida, med uppgifter om födslar och dödslar, giften och skilsmässor (fast det kom ju väldigt sent in i bilden). Var folk bodde, hur de bodde och hur de var släkt. Bok efter bok fylldes och trots att de bara behövdes just då, så var någon som sparade det skrivna. Det sättet spred sig och bok lades till bok i kyrka eller prästgård. En del försvann, kanske hamnade de i den fuktiga källaren eller uppe i kyrktornet där det regnade in. Ibland var det elden som ställde till det. Men de flesta blev kvar och det är tur för oss idag. Nu kan diverse fotografer se till att de inte bara ligger på ett ställe, utan finns hemma hos de flesta som intresserade.

Ibland önskar jag att jag kunde få visa det vi ser idag för alla de som plitade ner uppgifterna, kanske i ljuset av fladdrande paraffinljus, med ett glas med något värmande stående på pulpeten. Undrar hur de skulle reagera på all den uppmärksamhet uppgifterna får, hur vi tackar för god skrift och grymtar över den sladdriga stilen hos den förfrusne reumatikern som skrev. Visst finns många som slitit och vi står i en stor tacksamhetsskuld till de som la ner så mycket arbete. Egentligen är det fantastiskt att allt detta finns för oss att nyttja idag.

Tänk vad vi fått veta och vet än idag, det är bra med ordning, mycket bättre än på vissa håll där man inte ens tycks veta vilka som är medborgare i det egna landet. Det diskuteras just nu friskt på andra sidan atlanten om nästa folkräkning ska innehålla fråga om medborgarskap, ett krav från de som hävdar att det behövs för att kunna hantera den egna valprocessen. Tydligen vet man inte svaret eftersom det är upp till den tillfrågade att själv svara på frågan. Undrar hur det varit om de haft riktiga husförhör istället?

Undrar hur många kommer att läsa det här, och är det egentligen någon som bryr sig om mina bokstäver?