Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Ted Rosvall. Foto: Crister Lindström. Bakgrund: Pixabay.
Framtida generationers släktforskare ställs troligen inför nya utmaningar, inte minst för att folkbokföringen i dag förs på ett helt annat sätt än dåtidens detaljerade kyrkböcker. Mer om detta skriver Ted Rosvall i förordet till årets årsbok. Läs hela förordet nedan.
Beställ årsboken till förköpspris senast torsdag 30 april. Här kan du läsa mer om hur du gör.
Släktforskning – en resa i tid och …
All personhistorisk och genealogisk forskning bygger på två dimensioner: Tid och rum! Ramen för en anfaders eller släktings liv beskrivs i termer av tidpunkter för födelse, vigsel, eventuell skilsmässa, flyttningar och död.
Till alla dessa årtal och datum, som helst skall gå att belägga i en kyrkobok eller i annan officiell dokumentation, fogas någon form av geografiskt begrepp; ett torp, en gård, en rote, en socken, ett pastorat, ett härad, en stad, ett län eller ett landskap.
Minsta gemensamma nämnare har i vårt land alltid varit socknen, som under en lång period i vår historia kallats ”församlingen”.
Efter att staten via Skatteverket tagit över folkbokföringen (1991) och efter kyrkans skiljande från staten (2000) har församlingsbegreppet blivit allt mer obsolet, särskilt som Svenska Kyrkan därefter intensivt ägnat sig åt att lägga ihop och döpa om församlingar och pastorat.
Skatteverket har sedan 1991 envist hävdat att alla indelningar mindre än på kommunnivå är onödiga. Trots starka protester från historiker, samhällsvetare, demografer, antikvarier, arkivarier samt släkt- och hembygdsforskare har man istadigt hållit fast vi detta.
Efter en 15 år lång kamp, där till sist riksdagen fick fälla avgörandet, tillhölls Skatteverket att i folkbokföringen införa s.k. ”distrikt”, alltså en betydligt mindre enhet än kommunen.
Den goda nyheten var att distrikten i allt väsentligt skulle överensstämma med de gamla socknarna och därmed skulle behovet av jämförbarhet och kontinuitet tillgodoses.
Med detta lät vi oss nöja, alla vi som till skillnad från Skatteverket förstått att folkbokföringen inte enbart är ett verktyg för beskattning, utan också en omistlig humanistisk resurs, inte minst för historieskrivningen.
Nu visar det sig att Skatteverket aldrig haft för avsikt att på allvar använda de nu etablerade distrikten. Det är endast beträffande bostadsorten som det möjligen går att få fram distriktstillhörigheten – i alla andra fall gäller kommunen som minsta enhet.
Sedan 2016 är din födelseort = födelsekommunen. Om du är född efter 20160101 är du alltså INTE född i Hedvig Eleonora, Östra Skrukeby eller Äppelbo, utan endast i Stockholm, Linköping och Vansbro.
För en stockholmsfödd går det inte ens att urskilja om födelseorten är Bromma, Enskede eller kanske Rinkeby. Sådana mindre geografiska enheter registreras över huvud taget inte och går inte heller att ta fram i efterhand, eftersom de avier och annan dokumentation från sjukhus, läkare och präster som utgör grunden för den svenska folkbokföringen, gallras efter 10 år.
När det gäller vigselorter har sådana inte registrerats sedan 1991, varken det vi tidigare kallade för lysningsförsamling eller själva platsen/kyrkan där vigseln ägde rum. Endast ett datum för civilståndsändring.
På samma sätt är det med dödsfall, där det närmaste vi kommer är en adress där personen var skriven vid tiden för sin bortgång.
Några egentliga födelse- vigsel- eller dödböcker existerar inte i Sverige sedan 1991.
Man kan säga att en av de två för all humanistisk forskning så viktiga dimensionerna har tagits bort. Tiden finns kvar men rummet är borta. Sörjt och saknat utav oss …
Ted Rosvall, Årsboksredaktör
.png)
