”Tycker du att grafven är för djup, nå välan så tag dig då en sup…” sjöng Carl Michael Bellman i visan ”Så lunka vi så småningom” och satte fingret på hur tidens obarmhärtiga livsvillkor, med döden ständigt på lur, gjorde det nödvändigt att släppa loss för att glömma sorgerna.

Och det gjorde verkligen våra anfäder och anmödrar! Till exempel förväntades ett ordinärt bondbröllop på Bellmans tid pågå i minst tre dagar. Första dagens sjungande, hurrande, ätande och drickande avlöstes framåt kvällen av ringdans, långdans, pardans och olika danslekar. Nästa dag började det om igen och så fortsatte det tills mat och dryck tagit slut.

Kanske var festerna helt enkelt bättre förr? För att ta reda på det bjuder vi i det här numret in oss själva till våra förfäders lövade gårdstun, dignande långbord och svettiga dansgolv.

Utöver det får vi även några djupdykningar i jakten på svårfångade släktingar. Eva Johansson lyfter till exempel fram kyrkböckernas ”obefintliga” i artikeln på sida 32, Ted Rosvall lotsar oss igenom de första sökningarna efter släktens emigranter på sida 36 och på sida 44 får du med invandrade släktingar en ordentlig genomgång av de källor och databaser som står till buds när du kammar noll i kyrkböckerna. Bland mycket annat.

Trevlig läsning!