Att fiska väcker något urmänskligt i en. Jag kommer aldrig att glömma de morgnar jag och min syster väcktes tidigt för att få följa med morfar när han skulle ut och ta upp näten han hade lagt kvällen innan. Vi hängde över relingen när morfar halade in dem och jublade varje gång en vit fiskbuk avtecknade sig mot det mörkgröna djupet. Minst lika spännande var det att rycka strömming när den gick till på vårkanten. Ibland sprattlade blänkande små fiskar på varenda en av strömmingsrevens krokar.

Morfar brukade berätta om hur han tidigare även kunde få näten fulla med fin torsk. Men under min barndoms somrar på Ornö i Stockholms skärgård hade torsken redan försvunnit därifrån. Nu kan det vara strömmingens tur att gå samma öde till mötes. På senare år har bestånden minskat kraftigt. Det har nu gått så långt att Östersjöns gråsälar visar tecken på svält.

Strömmingen, eller sillen som den kallas på syd- och västkusten, har haft en viktig roll i våra förfäders liv. I det här numret berättar vi om de som försörjde sig på fisket, men också om de många andra som levde i skärgårdens samhällen.

Vi får även veta mer om hur vi ska värdera våra vanligaste källor, om hur vi får snurr på dna-släktforskningen och mycket annat.

Trevlig läsning!