Nu när samhället förbereder sig för att öppna upp igen är det väl inte många av oss som tror att allt kommer att bli som vanligt igen. Tvärtom har pandemin gjort oss mer medvetna om våra behov. Av fysisk samvaro, men också av nyttan av att kunna umgås, arbeta och släktforska utan den.

Museer, arkiv och bibliotek har höga kostnader för att förvara och vårda historiska föremål och dokument, medan intäkterna har varit nästintill obefintliga under pandemin. Det finns en risk att de nu måste snåla genom att dra ner på digitaliseringstakten.

Myndigheterna som förvaltar kulturarvet ligger nu på regeringen om att ökade resurser till digitalisering av kulturarvet är av största vikt och att det inte minst är en demokratifråga. Dokument som vittrar bort går inte att få tillbaka och digitaliseringen är också förutsättningen för att alla ska få tillgång till sin - till vår - historia. De har naturligtvis rätt och vi får hoppas att regeringen väljer att lyssna på dem. Tillgång till nya källor och nya register att söka i är också en förutsättning för att vi ska kunna få en fullständig bild av vår släkts historia. Med hjälp av dem kan vi även lägga våra rotlösa, rörliga och kanske stökiga anors öden till forskningen. De utgör temat för det här numret, tillsammans med en rad andra artiklar om såväl bohuslänska anor, dna och... boskap.

Trevlig läsning!