Personal vid Rasbiologiska institutet. Från vänster enligt notering vid fotografiet: kand. Karstensen, kand. Lundborg, doktor Dahlberg, doktor Krauss 1922. Karstensen med skallmätningsinstrument. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.
Visste du att släktforskare under 1900-talets första hälft värvades av olika grupperingar som ägnade sig åt rasbiologisk forskning? En ny studie från Göteborgs universitet berättar om ett mörkt kapitel i släktforskningens historia.

Det är i licentiatuppsatsen Att inventera ett folk som idéhistorikern Britas Benjamin Eriksson beskriver hur amatörsläktforskare i Sverige fick i uppdrag att registrera betydligt mer än bara sina släktträd. Tanken var att de sedan skulle dela med sig av de insamlade uppgifterna, bland annat till rasbiologiska studier.

Det kallades ”vetenskaplig släktforskning” och uppdragsgivarna var bland andra Herman Lundborg, föreståndare för Rasbiologiska institutet och ett antal tyskar.

– De ville lära amatörsläktforskare att föra bok över uppgifter om sina egna men även andras släkter och då också inkludera uppgifter om ärftliga sjukdomar, fysiska attribut som ögon- och hårfärg, psykologiska egenheter och personlighetsdrag, samt skallform och andra parametrar som var relevanta inom medicin, ärftlighetsforskning och rasbiologi, säger Britas Benjamin Eriksson.

Heltidsanställda genealoger tog över

Mot slutet av 1930-talet hade också Rasbiologiska institutet heltidsanställda genealoger som arbetade med att ta fram samma uppgifter, och amatörsläktforskarna behövdes inte längre.

Under andra världskriget ökade till en början intresset för den här typen av forskning. Men när krigslyckan vände för Hitlers Tyskland dalade det mycket snabbt.

Hur många släktforskare som innan dess faktiskt började samla in uppgifter åt vetenskapen har Britas Benjamin Eriksson inte kartlagt, men hans uppfattning är att det rörde sig om ett betydande antal.

Läs mer på Göteborgs universitets webbplats