För Laila Eliasson hänger berättelserna om släkten, hembygden och Lappmarken tätt samman. Hennes drivkraft och kreativa sätt att dela med sig av sin kunskap om lappmarkens nybyggarkultur är mycket uppskattad och nyligen blev hon mottagare av ett ärofullt kulturpris.  

Leila Eliasson med sin senaste bok "Händelser i Vilhelmina". Foto: privat.Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur har beslutat tilldela Laila Eliasson ett pris ur Anders Diös fond för svensk hembygdsforskning. Detta för hennes arbete med att sprida intresse för Lappmarkens nybyggarkultur till en bred allmänhet.

Under många år har Laila Eliasson ansvarat för museet i Vilhelmina och hon har vid sidan av sitt arbete gett ut böcker, föreläst och sjungit om lappmarkens folks historia. Hon är även aktiv i föreningen Lappmarkens släkt- och bygdeforskare och redaktör för deras medlemstidning Tjocka släkten.

Hej Leila! Du har prisats för bland annat ditt arbete med att sprida intresse för Lappmarkens nybyggarkultur. Vad är utmärkande för den?

– Norrlands inland koloniserades väldigt sent i jämförelse med övriga Sverige. Här hade folk levt i årtusenden som jägare, fiskare och samlare och efter en tid även som renskötare. Men med nybyggarna kom odlingen och kreatursskötseln. Landskapet förändrades, byar blev till och kyrkor byggdes. Men grundplåten för en nybyggare var självhushållet. Det mesta som behövdes för att överleva skulle man producera och tillverka på gården. Hit till Vilhelmina kom de första nybyggarna på 1720-talet, lockade av statliga förmåner som skattefrihet i cirka 15–20 år, friskrivning från det militära och att få jaga inom en radie av fem kilometer från hemmet.

Är det en kultur som finns i din egen släkt?

– Absolut. De flesta som bor i Vilhelmina har rötter bland nybyggare och samer, och det glöms ofta bort att det fanns många samer som också blev nybyggare, det vill säga jordbrukare. En kilometer från mitt hus finns en husgrund från 1780-talet, efter min farfars farfars farfar som var ”lappfödd i Vefsn” (enligt kyrkböcker) nära Mo i Rana på 1720-talet. I tjugoårsåldern kom han över till Sverige, till Anundsjö i Ångermanland och blev båtsman i krigsflottan. Han fick då tjänstgöra i Stockholm och Karlskrona ungefär vartannat år. I krigsflottan var han i 33 år, men fick cirka 60 år gammal avsked på grund av ”ålderdomsbräcklighet”. Men då tog han sina två söner Eric och Lars och knallade de dryga 20 milen hit upp till Volgseleby, och hjälpte sönerna att upparbeta ett nybygge här under fem års tid. Sen vandrade han tillbaka till Anundsjö och dog där.

Låter musiken berätta

Laila Eliasson har tidigare jobbat som arkeolog och hon har ansvarat för museet i Vilhelmina i många år. Numera är hon skolbibliotekarie och driver egen firma där hon bland annat ägnar sig åt muntligt berättande, folklig sång och guidade turer i kulturmiljöer. Hon har gett ut tre skivor tillsammans med andra musikanter och skrivit två musik- och berättarföreställningar med lokalhistoriskt innehåll. Hon är dessutom författare och har nyligen gett ut två lokalhistoriska böcker: Berättelser från Vilhelmina (2019) och Händelser i Vilhelmina (2020).

Dessutom är hon redaktör för Lappmarkens släkt- och bygdeforskares medlemstidning Tjocka släkten och ledamot i redaktionskommittén för nättidskriften Västerbotten Förr & Nu.

Du har minst sagt många järn i elden, vad är din drivkraft?

– Jag har sen barnsben haft en väldig fascination för gamla tider och jag älskade att lyssna på min pappas berättelser, för han var en verkligt god berättare. Han växte upp på ett kronotorp med tretton syskon, vilket i mångt och mycket var ganska likt en nybyggares liv. När jag gick på högstadiet hittade jag ibland stenåldersföremål nere vid Malgomajsjön i byn där jag växte upp, och bestämde mig då för att bli arkeolog. Så i tio års tid arbetade jag på utgrävningar i Syd- och Mellansverige. Sen flyttade jag hem och blev ansvarig för Vilhelmina museum, och då förflyttades mitt fokus till 1700–1900-talen. Och nu jag vill så gärna att de gamla berättelserna som jag samlat på mig genom åren ska få leva vidare, och kunskapen om hur folk har levt här i lappmarken, från stenåldern till nutid.

Vad betyder den här utmärkelsen för dig?

– Det är en väldigt stor ära för mig och det kom sannerligen som en oväntad överraskning!  Att forskare och allmänhet uppmärksammar det man gör betyder så otroligt mycket, för nu har man ett väldigt stort kvitto på att det finns någon mening med det man gör. Dessutom, tryckningen av mina böcker har jag bekostat själv, för det finns knappast något bokförlag som skulle vilja ge ut en lokalhistorisk bok från Norrlands inland, så tack vare de prispengar jag nu får har jag råd att skriva ännu flera böcker. Det känns fint!

Priset delas ut vid Akademiens högtidssammanträde fredagen den 6 november 2020 kl.17.00, vanligtvis i Rikssalen på Uppsala slott, men på grund av coronapandemin sker det denna gång i Villa Anna i närheten av Uppsala domkyrka.