Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Almanackan från 1892 var fortfarande starkt influerad av den medeltida helgonkalendern. Även om en och annan modern kunglighet vid tiden hade fått sin egen namnsdag. Foto: Sveriges Släktforskarförbund.
Visste du att vi idag har över 200 000 namnformer i Sverige? Eller att namnsdagarnas historia började redan på medeltiden? Nu finns den utökade namnsdagslistan på Institutet för språk och folkminnens webbplats. Där du även kan ta del av spännande historia kring våra namns ursprung.
I Sverige finns idag över 200 000 olika förnamnsformer, om man räknar alla olika stavningar separat. Alla ryms förstås inte i en almanacka och därför har Namnlängdskommittén sammanställt en utökad namnlista, som hittills publicerats av Svenska Akademien på deras webbplats och i deras almanackor och kalendrar.
Finns nu på Isofs webbplats
Nu har Isof (Institutet för språk och folkminnen) fått möjlighet att publicera den utökade namnlistan på sin webbplats. Där kan vi numera se vilka namn, utöver de som ingår i den vanliga namnlängden, som har namnsdag och kan firas. Listan kommer att utvecklas ytterligare för att inkludera ännu fler namn.
Den utökade listan inkluderar namn som är besläktade med de som finns i den vanliga namnlängden i almanackan. Till exempel kan namn som Annie, Annikki, Ann och Anne firas på Anna-dagen den 9 december. För den som ändå inte hittar sitt namn finns möjligheten att fira den första januari, som är allmän namnsdag.
Namnsdagarnas historia i Sverige
Namnsdagar har funnits i Sverige åtminstone sedan tidigt 1600-tal. Många av namnen i de tidigaste listorna har sitt ursprung i den medeltida kristna helgonkalendern. Därför finns många latinska helgonnamn och även katolska helgdagar i äldre almanackor.
Under 1600-talet, när boktryckandet var relativt nytt i Sverige, var det fritt fram för de olika utgivarna av almanackor att hitta på sina egna namnsdagar. Det var först när Vetenskapsakademien fick ensamrätt på att ge ut almanackor år 1749 som namnsdagarna utgick från en och samma namnlängd.
Under 1800-talet kvalade ett 20-tal nya namn in på listan, de flesta inspirerade av samtida kungligheter. Mansnamnen dominerade stort. Vid 1800-talets slut innehöll den 270 mansnamn och bara 79 kvinnonamn.
Mot slutet av 1800-talet kritiserades den föråldrade listan för att bland annat innehålla för många ”osvenska namn”, samtidigt som många av de vanligaste namnen saknades.
Moderniserad lista lanserades 1901
Efter att en kommitté satts i arbete stod en ny namnlista redo att tryckas för år 1901. I den hade fler än 150 namn strukits, 28 ändrats och hela 177 nya namn lagts till. Men kvinnonamnen var fortfarande betydligt färre än mansnamnen. De utgjorde en dryg tredjedel av den nya namnlängden.
Bland annat hade man sett till att förkorta eller försvenska latinska namnformer. Till exempel byttes Andreas till Anders, Benedictus blev Bengt, Barbara blev Barbro och Laurentius fick ge plats åt Lars. Några namn bytte kön: Till exempel blev Amandus Amanda och Maximiliana blev Max.
Namnlistan från 1901 var allenarådande enda in på 1980-talet. Den namnlängd som används i de flesta kalendrar idag är den som Namnlängdskommittén ansvarar för. Den är en blandning av dagar med ett eller två namn. I den ryms nu cirka 730 olika namn. Det är den som nu har utökats.
Du hittar hela listan på Institutet för språk och folkminnens webbplats:
Lär dig mer om årets namn och händelser | Institutet för språk och folkminnen (isof.se)
Läs mer om namnsdagarnas historia:
Namnsdagar i almanackan | Institutet för språk och folkminnen (isof.se)
Eller bekanta dig med våra medeltida personnamn i den här databasen:
