Släktens spökhistorier – här är de utvalda bidragen

Bilder: Flera olika exempel på så kallad andefotografering, en teknik som spiritistiska medium använde sig av vid det förra sekelskiftet. Bilder från Library of Congress.
För ett par veckor sedan efterlyste vi historier om oknytt och spöken som berättats i släkten. Nu, som final på denna spökiga vecka, publicerar vi här ett urval av alla kusliga historier vi har fått in. 

Det är uppenbart att det är många av oss som har spökhistorier som förts vidare i släkten. En del "spöken" har också kunnat avslöjas med hjälp av släktforskning. Men hur är det med Skinn Skerpling? Längst ned finns ett släktmysterium från en spökhistoria som har berättats av kvinnorna i Astrid Lindgrens släkt. Kanske kan någon läsare lösa gåtan.

Men vi börjar med våra läsares historier. Stort tack till alla som delat med sig! Det översta bidraget, av Lillemor Sjödin, har utsetts till vinnande bidrag.

Gumman visade sig i elden

Min morfar Frans växte upp i Tornedalen och var med om några övernaturliga händelser och väsen. Återberättar här en av hans upplevelser. Gissar att detta kan ha varit någon på 1930-talet?

"Vid ett tillfälle var jag, Kalle (brodern) och Emil i en skogskoja. Vi hade slagit oss till ro efter dagens arbete i skogen och eldade i den öppna spisen. Kolen hade falnat en aning och elden var mest som ett blått sken. Då såg Kalle och jag att där satt en liten gumma på en huggkubbe och stöttade under kolen med en liten raka så att de inte skulle ramla ut. Hon hade rött huckle på sig, blus och kjol. Vi låg på varsin brits i kojan.  Emil låg och halvslumrade efter dagens jobb och hade inte upptäckt den lilla gumman. Jag tecknade åt Kalle att peta på Emil utan att säga något. När han vaknade fick han syn på den lilla gumman. Han blev mycket förskräckt och ropade till "har ni sett på fan" varpå den lilla gumman genast försvann. 

Vittra, som hon också benämns, uppträder i olika skepnader och är mycket skygg.” 

Lillemor Sjödin

Hattegubben dök upp på släktbild

"Ekvall". Foto: okänd/Tekniska museet.När jag var liten såg jag "hattegubben" lite här och var. Det var ingen annan som såg honom och det tyckte jag var så märkligt, för han var ju så tydlig. Jag fick höra att jag hade livlig fantasi, för där fanns ju ingen.

När vi hälsade på min farmor så knarrade det ofta från vinden. De vuxna sa att det är Aron som låter. Det var (redan då) ett gammalt hus och vi ungar visste att det bara ett talesätt, vi visste inget annat.

Runt 2010, när jag höll på med min släktforskning dök ett foto upp, som ett tips. Jag fick rysningar i hela kroppen. Det var hattegubben. Som jag inte ägnat en enda tanke åt på kanske 40 år. Han hade snälla ögon och var nog en fin man.

Han var bror till min pappas farfar. De fick aldrig några barn. Han dog tidigt 40-tal och hade bott i huset som min farmor och farfar då fick överta.

Alla bitar hamnade på plats och fick en förklaring... eller njae, jag vet inte varför han visade sig för mig när jag var liten, men att det var han, det tvivlar jag inte en sekund på.

Marit Larsson

Avslöjade spöket med släktforskning

Det spökade i huset jag växte upp i. Vet dessutom vem spöket är och har släktforskat på honom. Han ligger begravd på kyrkogården som vi bodde granne med, och han var ett väldigt snällt spöke som aldrig skrämde oss. 

Håller på och skriver om min uppväxt och har skrivit om spökerierna i huset också. Hela berättelsen finns här, med början på sidan 29: http://www.hembygdshistoria.se/bok/

Carin Olofsson

Död, men inte begravd

Min farmor, som har skogsfinska anor var enligt egen utsago synsk. Hon berättade en historia jag minns väl.

Farmor, farfar, min pappa o hans två bröder flyttade från Sunne i Värmland till Östra Ämtervik någon mil söder om köpingen. Farmor tyckte inte att det nya huset var nog städat, utan städade till långt in på småtimmarna sen de övriga gått till sängs. Hon knäskurade köksgolvet det sista då hon kände sej iakttagen. Hon vände sakta på huvudet för att se vem som iakttog henne och i dörröppningen bakom henne stod mannen som tidigare bott i huset och tittade på henne. Hon blev lite skärrad och tittade bort och ögonblicket senare åter på dörröppningen, som då var tom. Ingen stod där... Och hon visste att mannen som stått där och tittat på henne var död, men än inte begravd.

Margareta Gullström-Linder

Bevarar historierna
efter synska Rosina i Burn

Min mans farfarsmor kallades "Rosina i Burn" eller Rosina Österberg i Hova. Hon var vida känd som synsk. Finns att läsa om henne i bland annat diverse tidningsartiklar. Och muntliga historier som hamnat i mitt knä.

Sari Wilhelmsson

Fiolmusiken kom från
grannens döde farfar

Ett så kallat andefotografi från 1901. Foto: S. W. Fallis/Library of Congress.Jag köpte ett hus, byggt 1931. Huset byggdes av farfadern till min granne. Direkt från start hade jag känslan av att vi, sönerna och jag, inte var ensamma i huset. En söndag förmiddag när jag grejade i köket hördes plötsligt fiolmusik. Jag tyckte det var lite ”udda” musik, jag lyssnade ju bara på P4 när jag hade radion på och fiolmusik var INTE vanligt. Men radion var avstängd. Försökte lokalisera musiken utan att lyckas. Den upphörde lika plötsligt som den börjat.

Förundrad kollade jag senare, mest på skoj, med grannen om någon släkting spelat fiol i huset. Han tittade på mig med förvåning och döm om m-i-n förvåning när han berättade att hans farfar brukade spela fiol på förstukvisten på söndagsförmiddagarna!

Det var bara en i raden av oförklarliga händelser i huset.

Lena

Olustigt välkomnande
av mormors far

På släktgården min mormor växte upp spökade det. Min mamma, lillasyster, jag och vår hund besökte gården med bil en varm sommareftermiddag i mitten på 90-talet. Vi gick aldrig ur bilen, för när mamma körde in på gården kändes det redan olustigt, ovälkomnande och temperaturen inne i bilen sjönk på några minuter. Även vår hund reagerade och började gny och skälla.

Det lustiga för mig var att jag beskrev för mamma dagar innan hur det såg ut i köket och att det på gården stod en blå traktor. Vi barn hade som sagt aldrig varit där innan. Mamma tyckte redan när jag berättade om köket och traktorn, att jag var lite märklig. Hur kunde jag veta det?

Hursomhelst så berättade mamma att mormors mamma hade varit väldigt snäll, men att mormors pappa var en elak människa. Misstänker att det var hans ogästvänlighet vi fick uppleva den där sommareftermiddagen.

Vi återvände dit vid ett tillfälle några veckor senare, men då möttes vi inte av samma sak.

Emma Riddarsporre

Vaknade av bänkskrap

När min far var liten på 1920- och 30-talet bodde han och hans familj (de var fyra barn) i en skola ute på landet. Många gånger hände det att hela familjen och hunden vaknade av att bänkarna drogs omkring inne i klassrummet.

Har hört både min pappa, farfar och mina farbröder berätta om detta.

Annika Lööf

Osynlig passagerare

Detta är ingen berättelse som rör min släkt men väl en berättelse som har berättats här i byn. En man körde bil längs en grusväg när plötsligt passagerardörren fram öppnades under färden. In klev en osynlig passagerare som satte sig på framsätet. Föraren såg ingen person men märkte ändå att det var någonting där. När han hade kört ytterligare några kilometer öppnades passagerardörren på nytt och den osynliga passageraren steg av. Sedan kunde mannen fortsätta sin färd ostört...

Anton Rosendahl

Astrid Lindgrens släktspöke ett mysterium

När Astrid Lindgren var liten berättade hennes farmor historien om Skinn Skerping, en gladlynt och skojfrisk kyrkvaktmästare som tragiskt nog blev ihjälskrämd av sitt eget skämt. Sedan dess spökade han i den småländska kyrkan som en gång var hans arbetsplats. Det var en spökhistoria som farmodern hade hört berättas från sin farmor.

Men var Skinn Skerpling en verklig person? I källorna lyser Skärplingarna med sin frånvaro, men i Anbytarforum finns i alla fall en efterlysning efter Skärpingar från Möcklehult. Kanske kan de tillhöra samma släkt?

Tråden hittar du här: Skärping / Skarp | Anbytarforum (rotter.se)