I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.
Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.
Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.
Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.
Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok "Vävarnas barn" om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.
Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.
Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.
Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.
Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.
Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!
Nedanstående bilder kommer från boken "Arbetets söner" från 1906, som finns på Projekt Runeberg.