Hur började det här med släktforskning, det kan man fråga sig. Jag tänker mer på det personliga planet, inte rörelsen som helhet, och definitivt inte flera hundra år tillbaka. Eftersom alla inte släktforskar så måste det finnas något som lockar och drar, eller finns det ett hot någonstans i bakgrunden. En del börjar tidigt och håller på så länge orken finns, andra börjar sent och återigen andra börjar och slutar ganska fort. Finns det någon förklaring, eller är det bara tillfälligheter som styr alltihopa.
Jag kan berätta att för egen del så var det några brev som tände gnistan med släktforskningen. Jag var ganska tidigt intresserad av historia, men det föll mig aldrig in att sätta in mig själv i det historiska skeendet, eller rättare sagt min egen familj. Men när jag plockade med en del efterlämnade papper efter min bortgångne pappa så började intresset spira. Brev med uppgifter om för mig helt okända släktingar på andra sidan Atlanten och några svarsbrev, tydligen skickades det kopior till några anhöriga i Sverige så att alla fick veta som sades.
Det var nästan som att tända luntan på en kruttunna, varför hade jag aldrig funderat på var de fanns, släktingar som på något försvunnit i en dimma. Hur många fanns det, och hur var deras liv. Kunde jag hitta mer om det som hänt och hur gjorde man i så fall. Själv blev Rötters Anbytarforum min räddningsplanka och det känns nästan pinsamt att se de tafatta frågorna om det som idag upplevs, av mig, som självklarheter. Jag är så tacksam mot de som orkade svara och lärde mig grunderna, borde kanske gått en kurs, men det var inte aktuellt då.
Det är många gånger jag tänkt på hur det började och måste påminna mig om det när jag ser frågorna från andra, som nyligen startat sin släktforskarresa. Om tålamodet riskerar tryta så är det bara att gå tillbaka till Anbytarforum och läsa mina egna inlägg, bara det visar för mig hur fantastiskt värdefull alla sparade meddelanden är. Lite skillnad mot de andra kanalerna som nyttjas idag, där frågor och svar försvinner i en rasande fart.
Det har varit bra att ha den där ryggsäcken kvar, med mina första tafatta försök, när det kom in nya verktyg i släktforskningen. Vikten av att lära sig grunderna var ju så uppenbara och det visade inte minst den genetiska släktforskningen, som exploderade när de första DNA-testerna blev tillgängliga. Det var nästan som att börja om, men skillnaden för mig var att nu fanns det inte några som kunde svara på de enkla frågorna. Vi var alla nybörjare och fick tillsammans bygga en ny kunskapsbas.
Att det finns mycket kunskap inom de olika delarna av släktforskning blir helt klart när jag besöker olika tillställningar där det finns ett personer eller föreningar som visar upp vad de själva kunnat åstadkomma. Det är fantastiskt att få se hur mycket kunskap det finns och ibland känner jag att jag är tillbaka vid mina brev, de som en gång tände gnistan.
Vad var det som tände ditt intresse och känner du som jag, att ju mer jag lär mig desto mer ser jag att det finns oändligt mycket kvar för mig att lära.