Ett par brev

Hur började det här med släktforskning, det kan man fråga sig. Jag tänker mer på det personliga planet, inte rörelsen som helhet, och definitivt inte flera hundra år tillbaka. Eftersom alla inte släktforskar så måste det finnas något som lockar och drar, eller finns det ett hot någonstans i bakgrunden.  En del börjar tidigt och håller på så länge orken finns, andra börjar sent och återigen andra börjar och slutar ganska fort.  Finns det någon förklaring, eller är det bara tillfälligheter som styr alltihopa.

Jag kan berätta att för egen del så var det några brev som tände gnistan med släktforskningen. Jag var ganska tidigt intresserad av historia, men det föll mig aldrig in att sätta in mig själv i det historiska skeendet, eller rättare sagt min egen familj. Men när jag plockade med en del efterlämnade papper efter min bortgångne pappa så började intresset spira. Brev med uppgifter om för mig helt okända släktingar på andra sidan Atlanten och några svarsbrev, tydligen skickades det kopior till några anhöriga i Sverige så att alla fick veta som sades.

Fritt foto av Kurt Liebhaeuser på Unsplash

Det var nästan som att tända luntan på en kruttunna, varför hade jag aldrig funderat på var de fanns, släktingar som på något försvunnit i en dimma. Hur många fanns det, och hur var deras liv. Kunde jag hitta mer om det som hänt och hur gjorde man i så fall. Själv blev Rötters Anbytarforum min räddningsplanka och det känns nästan pinsamt att se de tafatta frågorna om det som idag upplevs, av mig, som självklarheter. Jag är så tacksam mot de som orkade svara och lärde mig grunderna, borde kanske gått en kurs, men det var inte aktuellt då.

Det är många gånger jag tänkt på hur det började och måste påminna mig om det när jag ser frågorna från andra, som nyligen startat sin släktforskarresa. Om tålamodet riskerar tryta så är det bara att gå tillbaka till Anbytarforum och läsa mina egna inlägg, bara det visar för mig hur fantastiskt värdefull  alla sparade meddelanden är. Lite skillnad mot de andra kanalerna som nyttjas idag, där frågor och svar försvinner i en rasande fart.

Det har varit bra att ha den där ryggsäcken kvar, med mina första tafatta försök, när det  kom in nya verktyg i släktforskningen. Vikten av att lära sig grunderna var ju så uppenbara och det visade inte minst den genetiska släktforskningen, som exploderade när de första DNA-testerna blev tillgängliga.  Det var nästan som att börja om, men skillnaden för mig var att nu fanns det inte några som kunde svara på de enkla frågorna. Vi var alla nybörjare och fick tillsammans bygga en ny kunskapsbas.

Att det finns mycket kunskap inom de olika delarna av släktforskning blir helt klart när jag besöker olika tillställningar där det finns ett personer eller föreningar som visar upp vad de själva kunnat åstadkomma. Det är fantastiskt att få se hur mycket kunskap det finns och ibland känner jag att jag är tillbaka vid mina brev, de som en gång tände gnistan.

Vad var det som tände ditt intresse och känner du som jag, att ju mer jag lär mig desto mer ser jag att det finns oändligt mycket kvar för mig att lära.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Ragnhild och Mårten
Frans och Ebba Widmark
 

Kommentarer 5

Stefan Simander den torsdag, 18 Maj 2023 07:56

Jag minns när du dök upp på Anbytarforum Mats! Vilken dag eller åtminstone år var det?

Jag började när en SO-lärare ville att några elever i min lilla grupp skulle fylla i en antavla och en inte visste om sin farfar.'
En annan visste inte ens om sin far och gav i sin frustration tillbaka lappen till mig att för att fylla i den själv om jag nu var så jävla duktig!
Det var den 30 oktober 1989!
På den vägen är det....
Men förre och färre lappar numera (om inte räknar in invånarna i Lappland då förstås, som matas in i på datorn alltmer)!
Ny nära släkt har ju dykt upp t ex en ny farfar efter 27 års forskning!
Inatt kom pappas nyfunna kusins kit på farmors sida äntligen fram till Texas labbet och fick ett batchnummer så nu går vi i väntans tider i-gen!
Trevlig helg med släkt(forskning) och vänner!
Vi far till far i Åkersberga idag.....

Jag minns när du dök upp på Anbytarforum Mats! Vilken dag eller åtminstone år var det? :p Jag började när en SO-lärare ville att några elever i min lilla grupp skulle fylla i en antavla och en inte visste om sin farfar.' En annan visste inte ens om sin far och gav i sin frustration tillbaka lappen till mig att för att fylla i den själv om jag nu var så jävla duktig! Det var den 30 oktober 1989! På den vägen är det.... Men förre och färre lappar numera (om inte räknar in invånarna i Lappland då förstås, som matas in i på datorn alltmer)! Ny nära släkt har ju dykt upp t ex en ny farfar efter 27 års forskning! Inatt kom pappas nyfunna kusins kit på farmors sida äntligen fram till Texas labbet och fick ett batchnummer så nu går vi i väntans tider i-gen! Trevlig helg med släkt(forskning) och vänner! Vi far till far i Åkersberga idag..... :)
Maria Timashans den torsdag, 18 Maj 2023 09:11

Vilken fantastisk liknelse, att sätta fyr på en krutdurk, för så var det för mig också när jag kom igång med släktforskandet på allvar runt 2011.
Det hela började dock 1994 när min pojkväns mamma, sedermera svärmor, anmälde sig till en kurs i släktforskning och jag tyckte det var roligt och hängde på. Kan ha varit i ABF:s regi, i Södertälje, och svärmor hade redan en bra start genom att hennes mamma i sin tur nedtecknat mycket om sin släkt.
Jag har alla anteckningar kvar, läste dem helt nyligen och metoden hur gå tillväga skiljer sig egentligen alls utan skillnaden är att mycket, det mesta, finns mycket mer lättillgängligt idag. Kunde skippa alla sidor med hur beställa mikrofiche och hur läsa dem (mycket spring till biblioteket blev det).

När min pappa avled 2001 så rensade mamma ur en garderob och fann ett stort kartongark, ca 150x100 cm, vikt på mitten och när hon öppnade det var det ett släktträd som min pappa gjort. Små vita lappar med ömsom hans vackra handstil, annars maskinskrivna, med namn på min farmor och hennes föräldrar och syskon, även syskonens barn (pappas kusiner) och jag såg att en del lappar saknade både [delar av] namn och årtal. Efter mer läsande förstod jag att även pappas syster varit inblandad för det fanns kompletterande anteckningar med hennes handskrift så gissningsvis satt pappa och faster och försökte sammanställa detta, någon gång på 1950-talet kom jag senare fram till då en del av personerna i trädet ännu levde.
När mamma sen gick ur tiden 2010 och jag tömde hennes lägenhet så var det en liten låda med namn på personer som skickat dopgåvor till mig (född 1965) som ännu en gång satte fyr på den där tändtråden och jag fann min väg till ArkivDigital efter att ha använt SVAR under några år. Så många fantastiska upptäckter jag gjorde i båda mina föräldrars släkter - okända syskon, kusingiften, försvinnanden, självmord och inte minst emigranter.

Tack vare släktforskningen fick jag en fantastisk vän i en syssling (min mormor och hans mormor var systrar) i Arizona, vi hade en rik mailkontakt från 2013 till september 2022 när han tyvärr gick bort, alldeles för ung. Hälsade på honom och hans familj 2021, ett sant minne för livet, och släktforskningen för min del fortsätter med min mans släkt och det som svärmor än gång sådde ett frö till.

Vilken fantastisk liknelse, att sätta fyr på en krutdurk, för så var det för mig också när jag kom igång med släktforskandet på allvar runt 2011. Det hela började dock 1994 när min pojkväns mamma, sedermera svärmor, anmälde sig till en kurs i släktforskning och jag tyckte det var roligt och hängde på. Kan ha varit i ABF:s regi, i Södertälje, och svärmor hade redan en bra start genom att hennes mamma i sin tur nedtecknat mycket om sin släkt. Jag har alla anteckningar kvar, läste dem helt nyligen och metoden hur gå tillväga skiljer sig egentligen alls utan skillnaden är att mycket, det mesta, finns mycket mer lättillgängligt idag. Kunde skippa alla sidor med hur beställa mikrofiche och hur läsa dem (mycket spring till biblioteket blev det). När min pappa avled 2001 så rensade mamma ur en garderob och fann ett stort kartongark, ca 150x100 cm, vikt på mitten och när hon öppnade det var det ett släktträd som min pappa gjort. Små vita lappar med ömsom hans vackra handstil, annars maskinskrivna, med namn på min farmor och hennes föräldrar och syskon, även syskonens barn (pappas kusiner) och jag såg att en del lappar saknade både [delar av] namn och årtal. Efter mer läsande förstod jag att även pappas syster varit inblandad för det fanns kompletterande anteckningar med hennes handskrift så gissningsvis satt pappa och faster och försökte sammanställa detta, någon gång på 1950-talet kom jag senare fram till då en del av personerna i trädet ännu levde. När mamma sen gick ur tiden 2010 och jag tömde hennes lägenhet så var det en liten låda med namn på personer som skickat dopgåvor till mig (född 1965) som ännu en gång satte fyr på den där tändtråden och jag fann min väg till ArkivDigital efter att ha använt SVAR under några år. Så många fantastiska upptäckter jag gjorde i båda mina föräldrars släkter - okända syskon, kusingiften, försvinnanden, självmord och inte minst emigranter. Tack vare släktforskningen fick jag en fantastisk vän i en syssling (min mormor och hans mormor var systrar) i Arizona, vi hade en rik mailkontakt från 2013 till september 2022 när han tyvärr gick bort, alldeles för ung. Hälsade på honom och hans familj 2021, ett sant minne för livet, och släktforskningen för min del fortsätter med min mans släkt och det som svärmor än gång sådde ett frö till.
Carin Olofsson den torsdag, 18 Maj 2023 09:58

Har alltid varit intresserad av historia och även av släkthistorier. Min morfar tyckte om att berätta men trodde nog att jag visste vem alla var, för han sa bara namnen. Han var inte så intresserad av att bli avbruten, så jag lärde mig att inte fråga - tyvärr.

När jag var runt 20 år fick jag en bok om släktforskning i julklapp och i den kunde man skriva in sina släktingar. Jag började direkt med att intervjua mormor (morfar var död då). Tyvärr hade hon ärrbildningar i hjärna efter en operation på 40-talet (en av de första i Sverige, gjord av Herbert Olivecrona), vilket gjorde henne förvirrad om hon ansträngde hjärnan för mycket, så hon orkade inte säga så mycket. Fick i alla fall några användbara uppgifter av henne.

I mitten av 90-talet lärde jag känna en kompis som släktforskade. När han skulle till Landsarkivet i Lund frågade han om jag ville att han skulle kolla upp något i min släkt, så jag gav honom uppgifterna om bl.a. min farmor. Hon visade sig inte alls vara född där jag trodde, men han lyckades hitta henne ändå, och det visade sig att hon hade mer än dubbelt så många syskon än de jag kände till. Så nästa gång kompisen skulle till Lund följde jag med. Sedan var jag fast. När jag hade semester bokade jag in minst ett besök i Lund varje vecka.

Numera är det så mycket lättare att forska tack vare all digitalisering, och jag vet inte om jag skulle klara mig utan ArkivDigital. Deras register och sökfunktion underlättar något otroligt när det gäller att hitta personer som "försvunnit", och de gör det även lättare att följa familjemedlemmarna framåt och bakåt i tiden.

Har alltid varit intresserad av historia och även av släkthistorier. Min morfar tyckte om att berätta men trodde nog att jag visste vem alla var, för han sa bara namnen. Han var inte så intresserad av att bli avbruten, så jag lärde mig att inte fråga - tyvärr. :D När jag var runt 20 år fick jag en bok om släktforskning i julklapp och i den kunde man skriva in sina släktingar. Jag började direkt med att intervjua mormor (morfar var död då). Tyvärr hade hon ärrbildningar i hjärna efter en operation på 40-talet (en av de första i Sverige, gjord av Herbert Olivecrona), vilket gjorde henne förvirrad om hon ansträngde hjärnan för mycket, så hon orkade inte säga så mycket. Fick i alla fall några användbara uppgifter av henne. I mitten av 90-talet lärde jag känna en kompis som släktforskade. När han skulle till Landsarkivet i Lund frågade han om jag ville att han skulle kolla upp något i min släkt, så jag gav honom uppgifterna om bl.a. min farmor. Hon visade sig inte alls vara född där jag trodde, men han lyckades hitta henne ändå, och det visade sig att hon hade mer än dubbelt så många syskon än de jag kände till. Så nästa gång kompisen skulle till Lund följde jag med. Sedan var jag fast. När jag hade semester bokade jag in minst ett besök i Lund varje vecka. Numera är det så mycket lättare att forska tack vare all digitalisering, och jag vet inte om jag skulle klara mig utan ArkivDigital. :) Deras register och sökfunktion underlättar något otroligt när det gäller att hitta personer som "försvunnit", och de gör det även lättare att följa familjemedlemmarna framåt och bakåt i tiden.
Seth Nilsson den torsdag, 18 Maj 2023 16:17

För mig började det med att vi hade hembygdsföreningens årsböcker i föräldrahemmet. Många av byarna var beskrivna och för vissa byar fanns även släkttabeller. Intresset föddes där, sedan har det blivit kurser i ämnet och jag har även prövat verktyget DNA på senare tid. Jag tycker fortfarande att kopplingen mellan hembygds- och släktforskning är det intressantaste.

För mig började det med att vi hade hembygdsföreningens årsböcker i föräldrahemmet. Många av byarna var beskrivna och för vissa byar fanns även släkttabeller. Intresset föddes där, sedan har det blivit kurser i ämnet och jag har även prövat verktyget DNA på senare tid. Jag tycker fortfarande att kopplingen mellan hembygds- och släktforskning är det intressantaste.
Gäst
Gäst - Christina Iderbring den lördag, 20 Maj 2023 10:01

Mitt intresse för släktforskning startade med en tavla av ett skepp med seglen fyllda med namn. Det räckte för att tända mitt "fyrverkeri". Jag kan inte sluta, varje dag lär jag något nytt när jag lär känna individerna i min bakgrund och nu levande släktingar som jag inte visste fanns. Släktforskning är som att ha ett helt bibliotek med romaner och noveller.

Men det får mig också att fundera på vad vi ska lämna efter oss för att våra ättlingar ska förstå och lära av sin historia.
Vad kommer att trigga deras nyfikenhet?

Mitt intresse för släktforskning startade med en tavla av ett skepp med seglen fyllda med namn. Det räckte för att tända mitt "fyrverkeri". Jag kan inte sluta, varje dag lär jag något nytt när jag lär känna individerna i min bakgrund och nu levande släktingar som jag inte visste fanns. Släktforskning är som att ha ett helt bibliotek med romaner och noveller. Men det får mig också att fundera på vad vi ska lämna efter oss för att våra ättlingar ska förstå och lära av sin historia. Vad kommer att trigga deras nyfikenhet?
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
28 mars 2024

Captcha bild