Det här är en backstuga. Visst är den fin? Många tror att en backstuga är en liten stuga som är nergrävd i backen och har minst en jordvägg. Men så är det inte. En backstuga var en stuga som stod på bar backe, dvs utan odlingsbar mark utöver tomten, och på ofri grund. Många backstugor låg på allmänningar och de flesta på stenig eller annan obrukbar mark. Backstugorna kunde placeras i byn om det fanns lämplig plats, eller långt bort från byn.

Eget foto.

Den här backstugan finns i Åsle Tå, ett bevarat backstugeområde utanför Falköping och som numera är friluftsmuseum. Väl värt att besöka. Idag ser det verkligen ut som en idyll när man vandrar på den lilla bygatan mellan stugorna men en gång i tiden var det kanske inte fullt lika romantiskt att bo här.

Det var de fattiga som bodde i backstugorna, de som inte orkade eller kunde bruka ett torp. De gamla som inte hade undantag på någon gård. Änkorna som blivit ensamförsörjare av stora barnaskaror. Arbetaren som var daglönare, med sin familj. Hantverkare. Begreppet backstugusittare har du sett i husförhörslängderna.

Jag tror att Tå kunde beteckna sådana här områden där fattiga bodde i backstugor. Om du läst Elsie Johanssons böcker om Nancy känner du igen detta. Nancy kom från en fattig familj i utkanten av en by, hennes far kallades Tå-Pelle. Om jag har rätt vet jag inte, det kanske har med något annat att göra.

Strax öster om Falköping är Åsle Tå i alla fall namnet på den plats där dessa backstugor bevarats. Flera av de stugor som funnits här från början hade hunnit rivas innan den nybildade Åsle Mularp Tiarps Hembygdsförening 1923 inledde arbetet med att bevara området. Hembygdsföreningen köpte stugorna i takt med att de boende flyttade ut. Bra gjort, tycker jag. Nu har det snart gått hundra år och om jag räknat rätt är det tolv stugor kvar.

När jag var där för några veckor sedan pågick en lokal kulturhelg och stugorna användes av konstnärer och konsthantverkare. Det var mycket folk som gick där och husen var öppna.

I Åsle Tå hade backstugusittarna trädgård till sin stuga där de kunde odla potatis, kål och andra grönsaker. De hade fähus och förmodligen hade de flesta av dem ko eller gris. Vill man lära sig mer om hur backstugusittarna hade det här så rekommenderar jag boken "Åsle Tå" av Ulla Nordmark, utgiven av hembygdsföreningen 1991. Och givetvis ett besök på platsen. Här kan du se hur det kan ha sett ut på många andra håll också.

De flesta backstugor i Sverige lär vara borta idag, många revs när de övergavs som bostäder kring förra sekelskiftet, eftersom de ofta var i dåligt skick. Men jag misstänker att en del har bevarats som sommartorp och restaurerats men kallas torp idag och att historien som backstuga kanske är bortglömd.

Fler bilder från Åsle Tå:
Samtliga bilder har jag tagit själv.

Bygatan.

I trädgården runt stugan kunde backstugusittarna odla potatis och grönsaker.

Interiör från Fjäll-Svennas stuga. Den byggdes 1875 och var bebodd till 1958. Fjäll-Sven var stugans andre ägare (han kom från Torpet Fjället), den byggdes av en mjölnare som hette Anders. Fjäll-Sven tog in sina grisar i huset vintertid, skriver Ulla Nordmark i boken om Åsle Tå. Sven och hans hustru Lovisa försörjde sig och de sju barnen på tillfälliga arbeten och sömnad.

Inne i en av stugorna sitter backstugustittaren kvar i skepnad av en docka.

Tänk vilket arbete som krävts en gång i tiden med alla dessa stenmurar och gärdsgårdar! Både här i Åsle Tå och på andra håll.

Det här är en väghållningssten. Den markerade var gränsen gick för hur långt en markägare skulle ansvara för underhållet av den allmänna landsvägen. Så står det på en skylt intill stenen. Eftersom backstugusittarna inte var markägare så var det bondens ansvar, men troligen lejdes backstugusittaren för att utföra underhållsarbetet. Eller kanske ingick det i arrendet för backstugutomten.

Det här tror jag är svinstior. Jorden går upp till kanten på taket.

Bortre delen av bygatan i Åsle Tå.

Bygatan med en av stugorna närmast. Åsle Tå är en fin plats. Var det så här fint det såg ut i det gamla Sverige?