Hade förmånen att få avsluta påskhelgen med kärt besök söderifrån. Avsikten var att få hjälp med min nya, tämligen igenvuxna trädgård. Undertecknad är allt möjligt utom hortonom, och de flesta buskar, träd och blommor är mysterier för mig.
Ett bekymmer jag hade var att en stor, hotfull vintergrön växt höll på att effektivt ta livet av en av de få buskar jag känner till: rhododendron. Nu fick jag hjäp dels med att konstatera att jätten var en buxbom (Buxus sempervirens), dels med en proffsig beskärning av bjässen ifråga. Nej, inte i någon rolig form, typ kungakrona eller lejon, bara såpass att rhododendronbusken kan känna sig säker.
Det var ofantliga mängder buxbom jag bar till kvisthögen, nästan ett ordinarie träd! Nyfiken som jag är, måste jag förstås slå upp denne gigant till buske. Den har använts mycket vid tillverkning av lådor och askar, läser jag på wikipedia. Och faktiskt, orden box, boett och bössa härstammar alla från namnet för buxbomsträ. Där ser man!
Buxbom brukar sällan användas kommersiellt numera, men det anses vara mycket bra virke för små fartygsmodeller och liknande, eftersom det är hårt, kompakt och mycket jämnt. Dock är det svårlimmat! Kan vara bra att veta för dig som funderar på att börja bygga flaskskepp... Fram till 1800-talet användes buxbom mycket till tillverkning av blockflöjter, oboer och tvärflöjter.
Buxbom är giftigt, men har använts som 'folkmedicin' vid feber och gallbesvär. Det är då rotbarken man använder.
Jag fick också veta att jag har två vinbärsbuskar (om svarta eller röda är än så länge oklart eftersom bladen inte slagit ut). Vidare upphittades ett par träramar, vilket troligen innebär att där tidigare funnits ett trädgårdsland. Frågan är ju hur länge sedan det är. Jag vet ännu mycket lite om husets historia. Vinbärsbuskarna bör ha funnits där i minst tjugo år, enligt min expertvän. Men kanske är de mycket äldre. Har köksträdgården anlagts när huset byggdes, eller fanns den rentav ännu tidigare? Låg det något annat hus här före mitt?
Dags att släktforska på huset!
Bilden: Buxbomen, nu mycket snällare... Foto: författaren