”Fader okänd” utgör som bekant en formidabel stötesten för nästan alla släktforskare. DNA-tekniken kan understundom ge de ”hopplösa fallen” nytt liv, och ibland går det faktiskt att bevisa åtminstone vem som inte kan vara far till det faderlösa barnet. I gynnsamma fall går det också att med stor sannolikhet få fram vem som faktiskt är det. Denna moderna problemlösare förutsätter förstås att det finns åtminstone en identifierad kandidat, eller nära släktingar till denne, att testa mot. Det gör det ju inte alltid, särskilt inte om det har gått en massa tid, om huvudpersonerna redan är avlidna eller om modern vägrar avslöja omständigheterna kring havandeskapet.
Detta sistnämnda fenomen upphör aldrig att förvåna mig. Varför var de olyckliga mödrarna ofta så tystlåtna med vem som förorsakat dem deras predikament? Ett antal skäl presenterar sig:
- · Barnaföderskan kan ha fått betalt för att tiga.
- · Hon kan ha övertalats till tystnad av barnafadern, med löfte om framtida äktenskap.
- · Sanningen är värre än tystnaden!
Barnet kan vara tillkommet genom incest och/eller våldtäkt och, trots att skammen och vanäran i så fall borde tillkomma förövaren, tar flickan ofta på sig skulden och ansvaret för att detta aldrig någonsin får komma ut.
Så finns också problemet otrohet, att hustrun har haft en affär med en annan man, men hållit tyst om detta, varför den äkte mannen kanske under ett halvt liv gått och trott att han är far till barnet i fråga. Tills en dag, när någon i fyllan och villan eller i ett eskalerat gräl säger några ord för mycket …
The Maury Povich Show, eller kort och gott MAURY, heter en alldeles förfärlig amerikansk dokusåpa och talkshow, som sedan ett kvartssekel slår mynt av just denna osäkerhetsfaktor: Faderskapet. Flera gånger i veckan låter man folk komma till tals, folk med rejäla familjeproblem, folk som genom allt för promiskuösa vanor ställt till det för sig själva och för sina familjer. Det finns exempel på unga män, som beskylls för 10 eller 15 faderskap och kvinnor som, trots många försök, inte förmår ringa in vem det är som faktiskt gjort henne med barn. Rekordet är en kvinna, Marisol, som först på det 16:e försöket lyckades pricka in rätt pappa … Jag kan tänka mig att inte heller Ulrika i Västergöhl och hennes kollegor i 1800-talets fattigsverige kunde så noga veta vilka som var far till deras barn. Men i våra dagar borde man väl dels ha klart för sig hur man skyddar sig mot oönskade graviditeter, dels ha lite bättre koll på vem man delar säng med. En liten språng-app i mobilen kanske kunde vara bra för de glömska …
16:e försöket var det, ja! Med ”försök” menar vi här faderskapstester via DNA. När MAURY började år 1991, använde man sig huvudsakligen av lögndetektorer, men allt eftersom DNA-tekniken förfinats har man nästan helt övergått till denna mer precisa metod.
Det börjar alltid med att programledaren Maury Povich (77) samtalar med en kvinna och presenterar hennes problem. Hennes man/pojkvän tror inte att barnet/barnen är hans, och om hon inte kan övertyga honom om detta hotar han med att lämna familjen åt sitt öde. Man får se bilder på de gulliga men ifrågasatta barnen, gärna bredvid en bild på den eventuelle fadern för jämförelsens skull. (Ååååh… säger den barnsliga studiopubliken). Via en monitor kan man under samtalets gång se mannen, som väntar i bakgrunden men som inte kan höra vad som sägs. Så kommer han in i studion och som på ett givet tecken reser sig publiken, buuuar, hötter med nävarna och gör tummen ned. Nu får mannen presentera sin version och sina tankar kring dramat och säger han då något otrevligt eller kränkande om flickvännen/hustrun så går hon till attack. Fysiskt! Skrikande och med fäktande armar rusar hon emot honom och vore det inte för de två studiogorillornas ingripande skulle det hela mycket väl kunna sluta i blodvite. Ibland är det fler personer inblandade i råkurret, mammor, syskon, svartsjuka nya pojk/flickvänner o.s.v. (Publiken stortrivs)
Plötsligt framträder en skylt i TV-rutan: ”THE DNA RESULTS ARE IN!” står det: ”Vi har ett resultat”, skulle vi kanske säga här. Alla håller andan medan Maury öppnar kuvertet, läser, vänder sig mot den utpekade mannen och säger: Malcolm, you ARE the father – eller i förekommande fall: Malcolm, you are NOT the father.
Det som nu händer är dramatik av högsta rang:
Om mannen inte vill vara far och inte heller är det, jublar han, studsar upp med sträckta händer och utför kanske t.o.m. en liten segerdans innan han raskt avlägsnar sig. (Publiken skrattar) Kvinnan brukar i detta läge redan ha sprungit av scenen med händerna för ansiktet.
Om mannen inte vill vara far men faktiskt är det, sänker han huvudet allt medan kvinnan och hennes stödtrupper skriker åt honom: I told you so!!! och fäktar med armarna. (Hahahaha… säger publiken)
Om mannen vill vara far och också är det, blir det glädjetårar, kramar, ursäkter och löften inför framtiden. (Åååååh… säger publiken igen, klappar i händerna och skanderar: Kiss her feet, kiss her feet!)
Om mannen vill vara far men inte är det, kan DNA-domen bli outhärdlig både för honom själv, hans kvinna och för alla oss som tittar. Ibland blir chocken så stor att han gråtande kastar sig ned på golvet. Under publikens buuurop rusar kvinnan nu ut och försöker gömma sig för de allestädes närvarande kamerorna. Det är ju uppenbart att hon har varit otrogen och också ljugit om det för sin man.
Hela konceptet är naturligtvis på alla sätt ovärdigt och motbjudande och man tror bara inte att det är sant. Tala om förnedringstelevision. Och detta tillåts fortgå år efter år, decennium efter decennium. 3000 episoder har nu avverkats och på nätet kan man hitta ”Top 10 You ARE the father” and ”Top 20 You are NOT the father” och en hel skadrus av bedövande förutsägbara episoder på detta tema.
Det är under stor tvekan jag nu ger er en länk där ni själva kan prov-titta på ett av programmen. Stäng gärna av innan kräkreflexen sätter in.
Gud vare lov och tack att denna såpa-soppa, detta mediala bottennapp, detta inhumana integritetskränkande dravel, detta kommersiella missbruk av ett i grunden värdefullt redskap (DNA) inte förekommer i vårt land!
Fast å andra sidan: Vi har ju Gifta vid första ögonkastet …