Yngve kan vara ett exempel på vad Y står för. Det finns många andra kopplingar, i Timrå finns ett riktigt stort Y, Bengt Lindströms hyllning till Västernorrland. Det går att fortsätta i det evinnerliga med Y, alla har vi någon eller några favoriter. Vilket ord var det som stod på småskolans planscher med bokstäver, A som i Apa och så vidare. Kanske var det olika ord beroende på när i tiden det trycktes, men var det Yxa?
Numera finns det en betydelse för alla de som någon gång kommit i kontakt med släktforskning med hjälp av DNA. Att kunna spåra den raka linjen med pappor, det kan ske med hjälp av Y-kromosomen. Lite orättvist kan det tyckas att det är när det bara är den manliga delen av befolkningen som har den lilla rackaren, men mot de naturliga makterna kämpar vi förgäves. Allt är inte rättvist här i världen.
När den genetiska genealogin, DNA-släktforskningen, började användas så var det primärt Y-kromosomen som användes, det var med den som revolutionen startade. Det gick med ganska få markörer att dela in männen i olika huvudgrupper, även om det var grova, ganska oprecisa uppdelningar. Att kunna se på ett ungefär var på de olika kontinenterna en linje uppstått och hur de sedan finfördelats gjorde att många började se användningsområden inom släktforskningen. Om inte två linjer från samma anfader hade samma värden, så var det inte fel på generna utan det var fel i någon källa. Att se att tidigare väl belagda släktträd inte stämde var bland de första användningsområdena. I de fallen fanns det ingen osäkerhet, men om värdena var lika så fanns fortfarande möjligheten att det var fel, eftersom det kan vara andra släktingar som varit i farten. Och tittar man på för få markörer. Det är lite av detta som används när en del personer försöker få fram släktskap med avlägsna, i tiden, lämningar efter mer eller mindre kända arkeologiska lämningar.
Rätt använd så är det ett starkt verktyg i släktforskningen, något som ganska lätt glöms bort när allt intresse hamnar på att fiska i de dammar som de flesta bolagen tillhandahåller, det test som kallas autosomalt, och som tappar säkerheten redan efter 4-5 generationer. Att kunna följa den raka fädernelinjen längre tillbaka, även om det bara är en mindre del av vårt genetiska arv, kan ge många nya och intressanta kunskaper. Kanske inte det enklaste verktyget när man letar efter en försvunnen far eller farfar, men det finns så mycket annat i den genetiska genealogin som nästan hamnar i skymundan av den våg av ”fel far-syndrom” som vi hamnat i.
Kanske ska vi återgå till det som var början på den genetiska genealogin, säger en del. Det är inte rätt våg att gå, men vi bör bredda vår kunskap om alla de möjligheter som finns. Det är en fröjd att läsa om användandet av Y-kromosomen när det gäller sådana projekt som det som handlar om den gamla bondesläkten Bure. Att kunna få fram så mycket med så relativt enkla medel är helt fantastiskt. Har du inte läst eller hört om det som framkommit, kolla på www.buredna.sjolunds.se (klickbar länk)
Jag ser framför mig att vi kommer att få många liknande projekt och hoppas att just du kommer att följa dem, om du inte till och med starta ett eget.