Här om veckan kom brevet om att förhandsbeställa årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Det lovar gott – många intressanta ämnen. Jag utgår från att dessa åtta texter är de åtta som nu är klara för medverkan och att fler kommer att finnas med när boken väl kommer ut. Och förhoppningsvis är de återstående författarna kvinnor.
Ola. Johannes. Ulf. Lars-Olov. Erik. Olof. Claes. Michael. Åtta kunniga och kompetenta släktforskare, arkivarier och historiker som alla kommer att ge oss ny kunskap. Jag ser verkligen fram emot att ta del av det de delar med sig av.
Men varför finns det ingen Maria, Kristina, Ulla-Karin, Anna, Maj-Britt eller Åsa bland de medverkande författarna? Eller något annat kvinnonamn?
Naturligtvis har det ingen betydelse i sak om det är en man eller en kvinna som skriver, det är ju innehållet som är viktigt. Det är väl så det gått till när kvinnorna blivit märkligt förbisedda i historieböckerna i alla tider. Man försvarar sig med att könet är oviktigt, det är vad människor gjort eller inte gjort som är det viktiga. Ändå visar det sig att det finns massor av kvinnor som bidragit till samhällsutvecklingen och spelat en stor roll i historien, fast de inte nämnts just för att de var kvinnor. Vi har inte räknats.
Kvinnor i min släkt.
Vi utgör ju bara hälften av mänskligheten. Så varför inte hälften av årsboksförfattarna? Beror det på att släktforskande kvinnor inte tror sig om att bli publicerade utan bortvalda i jämförelse med bidrag från män? Kanske det. Är det så, då är min uppmaning att skriva. Skriv! Berätta om det du kan så bra och som andra kan dra nytta av! Det är så lätt att tänka "inte ska väl jag...". Strunta i det!
Under mina tre år som årsboksredaktör har jag erfarit att det inte alls är svårt att hitta kvinnor som skriver intressanta artiklar för släktforskare. När jag tog över redaktörskapet 2013 var bland det första jag märkte att tidigare årsböcker hade en påtaglig brist på kvinnor bland författarna. Men när jag började leta skribenter bland släktforskare, arkivarier och historiker fick jag kontakt med en hel del och ännu fler till nästa och nästnästa bok. Jämvikten återställdes. Förra året var antalet kvinnor 10 av 17 författare. Så brist på kvinnor som vill skriva är det inte, om en letar.
Vi gråter inte, vi forskar och skriver.
Men skriv själv då, om det är så viktigt, kanske du tycker. Ja, det gjorde jag också, i förra årets årsbok om fängelsearkiven. Vad jag fått veta har den artikeln lästs med intresse av flera släktforskare.
Mitt intryck är att mer än hälften av släktforskarna i Sverige är kvinnor. Minst hälften och kanske till och med lite fler. Den slutsatsen drar jag om jag ser på vilka jag stöter på under möten, diskussioner på nätet, kurser och i tidskrifter. Vi finns alltså. Och inte tror jag att det är annorlunda bland de professionella, bland historiker och arkivarier.
Nej, vi ska inte låta "gubbsen" ta över arenan, det blir ingen glad av. Forska och skriv! Det finns plats för både kvinnor och män. Vi ska inte låta oss särbehandlas och undanskuffas, alla är lika viktiga.