I många år har jag varit en trogen TV-tittare så snart snyft-programmet SPÅRLÖST funnits med i tablåerna. Förutom det faktum att det delvis handlar om släktforskning och detektivarbete, som per definition är spännande, har jag fascinerats av de exotiska miljöer många av huvudpersonerna/adoptivbarnen kommer ifrån, samt av de särskilda svårigheter som hör ihop med fattigdom, utomäktenskaplig börd samt med en trilskande och/eller fallerande folkbokföring. Att det mot slutet av varje program, när en fattig mor efter 30 år får krama sin förlorade son, kan bli en smula känslosamt, är förståeligt och må vara hänt.
Men nu har programmet urartat!
I den senaste säsongen är upplägget och innehållet så till vida förutsägbart att man egentligen kan stänga av redan efter några minuter. Så här går det till:
1 Huvudpersonen presenteras och får tillfälle att berätta varför han eller hon söker sitt ursprung. Adoptivföräldrarna lovprisas, men det finns ändå en tomhet som måste fyllas eller en nyfikenhet som behöver stillas.
2 Man flyger iväg. Det är viktigt att man i detta avsnitt får se ett flygplan under flykt, helst både inifrån och utifrån.
3 Resmålet presenteras i diverse miljöbilder och huvudpersonen får försöka redogöra för hur det "känns" att vara tillbaka.
4 Sökandet börjar, ofta på ett barnhem där man ingenting vet och ingenting minns, och där liggarna är försvunna. Möjligen får huvudpersonen träffa någon person som arbetat på barnhemmet vid tiden för sin vistelse där. Någon gång är barnhemmet nedlagt och ersatt av annan verksamhet. Huvudpersonen ombeds berätta hur han/hon "känner" inför detta.
5 Sökandet går vidare. Det är viktigt att man får se hur bilen kör iväg till och återvänder ifrån varje nytt mål - det är som bekant resan som är mödan värd...
6 Man gör ett besök hos folkbokföringen, där man inte får filma, och där man ändå aldrig hittar något. Den eftersökta modern, eller vem det nu handlar om, tycks aldrig ha funnits eller saknar ID-nummer. Huvudpersonen ser ledsen ut och beskriver sin frustration inför detta.
7 Man reser till den adress som finns uppgiven i huvudpersonens adoptionshandlingar. Där bor den eftersökta personen givetvis inte kvar, men det finns hundar som skäller. Grannarna har aldrig hört talas om personen. Huvudpersonen ombeds kommentera detta, gärna med suckar och förtvivlan, och tillfrågas sedan om det "känns jobbigt".
8 Man kommer ingenstans, man börjar tala om att det inte finns några fler sökmöjligheter och att det kanske är dags att ge upp. Huvudpersonen luftar sin besvikelse och desperation över detta, gärna till ackompanjemang av små tårar.
9 Så händer det, miraklet, det oförutsedda. Någon har hört av sig, kanske någon granne som plötsligt minns, eller polisen som hört sig för eller tolken som haft kontakt med byns äldste. Man har hittat en adress till den eftersökta. Teamet jublar och huvudpersonen, som skakar av spänning och iver tvingas stamma fram vad han/hon "känner" inför denna oväntade nyhet.
10 Man beger sig till den uppgivna adressen. Huvudpersonen instrueras att vänta vid bilen medan programledaren och tolken fortsätter framåt. Huvudpersonen tvingas redogöra för hur nervös han/hon är inför det stundande mötet och hur långsamt tiden går, samt hur besviken han/hon skulle bli om den eftersökta inte vill ha något möte.
11 Programledaren återvänder till bilen, frågar den nervöst väntande hur han/hon mår, och lägger därefter en hand på hans/hennes axel och säger ungefär så här: "Nu Jesper, har vi träffat kvinnan på den här adressen.....lång paus för att maxa spänningen.....och det ÄR din mamma! Och vet du vad, Jesper, hon vill JÄTTEGÄRNA träffa dig".
12 Huvudpersonen bryter ihop inför detta, men avtvingas ändå en redogörelse för hur han/hon upplever det hela. Därefter, när en stödjande arm verkligen skulle behövas, skickas han/hon vidare för att ensam träffa modern. Ensam, nåja, den allseende fotografen är givetvis intensivt närvarande för att fånga varje detalj i återföreningen, varje snyftning, varje skakning, varje grimas.
Detta, mina vänner, kallar jag för en känslomässig våldtäkt! Ett utstuderat sätt att provocera fram största möjliga reaktioner från huvudpersonen och från de återfunna släktingarna i ett för dem särdeles utsatt och sårbart läge.
Upplösningen kommer strax innan programtiden är slut, och därmed missar man det som verkligen skulle vara intressant, hur kontakterna med den återfunna familjen utvecklas efter det känslosamma mötet; Samtalen, likheter/olikheter, kulturella skillnader o.s.v.
Det är givetvis så, att själva forskningsdelen av programinnehållet redan är avverkad när TV-teamet och huvudpersonen anländer till det främmande landet. Allt annat är med tanke på kostnaderna uteslutet I Spårlöst är därför hela sökandet ett spel för gallerierna. TV-teamet har redan svaret, men väljer att hålla inne med det så länge som möjligt för att hålla huvudpersonen på halster och locka fram ännu fler tårar och "känslor".
Detta kallar jag Känslomässig tortyr!
I Vem tror du att du är? - där jag själv medverkar - är givetvis allt sökande och forskande också förberett, men här saknas den känslomässiga biten. Det är skillnad på om sökandet handlar om att hitta din mormors mormor eller din egen mor. Det ena handlar om historia och släktforskning, det andra är en existentiell fråga av egentligen oerhört privat natur.
Med så många spännande parametrar, så många individuella historier, levnadsöden och exotiska miljöer är det märkligt att programledningen väljer att tvinga in samtliga program i detta fantasilösa och förutsägbara format, där känslomässiga övergrepp står högst på menyn.
Spårlöst har spårat ur!