Råkade se ett gammalt avsnitt av ’På Spåret’, där man visade ett filmklipp ur ’Göingehövdingen’ som alltså handlade om Svend Poulsen, en skicklig snapphane – eller friskytt?
Från 1658 var de sydliga landskapen Skåne, Blekinge och Halland inte längre danska utan svenska. Men därmed inte sagt att segerherrarna kunde börja vifta med svenska flaggor och jubla. Karl XI genomförde en rad ganska tuffa åtgärder för att ’försvenska’ de nya landskapen i söder.
Katekesen skulle nu läsas på svenska, både av prästerna och de unga konfirmanderna. Inte alla klarade det. Min anfader Sven Ausenius, han som spionerade för kungen under kriget 1676-79, var importerad från Småland och väl så svensk som han bara kunde bli. Ändå är han avporträtterad i Torups kyrka iförd en dansk prästdräkt…. Och att kungen lät Torups pastorat bli ärftligt inom Svens släkt var nog inte bara av tacksamhet - jag misstänker att kungen gärna ville ’säkra’ att pastoratet inte fick några danskvänliga präster. En annan av mina präster, Andreas Alberti Lichtenberg, Sibbarp, var som ung och studerade i Köpenhamn och extraknäckte som informator i Ringsted på Själland under studieåren. Han lär enligt uppgift aldrig ha lärt sig tala svenska.
Men över till snapphanarna – eller friskyttarna. Enligt uppslagsboken lär ordet ’snapphanar’ komma från tyskans ’schnapphahn’ som egentligen betyder ’friskytt’! Men enligt samma verk, kan ordet i vissa delar av Tyskland också betyda ’stråtrövare’….
Faktum är att ’snapphanar’ förekommer som benämning på flera olika kategorier manskap:
1657 förekom namnet på Göinge Lantdragoner, alltså ett helt ’legitimt’ militärkompani.
1658-60 var snapphanar öknamnet på ett antal spridda ’frikårer’ av förrymda drängar och desertörer, mer eller mindre brottslingar, som framför allt opererade på skånska landsbygden.
1675-79 blev då slutligen snapphanar benämningen på det stora antal friskyttar som stred på Danmarks sida i kriget. De härjade först och främst i Skåne och Blekinge, men förekom också i södra Halland, framför allt längs Hallandsåsen, som var en karg och ödslig gränslinje mellan Skåne och Halland på den tiden.
Snapphanarna var indelade i trupper med befäl av olika grader, precis som de ’riktiga’ militärstyrkorna. Större delen av manskapet bestod av bönder och hantverkare, utrustade med långa bössor. För det mesta var de väl rustade med både vapen och förnödenheter; de fick hjälp från Danmark. De ställde till mycket bekymmer för de svenska trupperna, framför allt var de oerhört skickliga spanare och hade en otrolig förmåga att gömma sig och smyga sig fram i skogarna.
När det så blev fred 1680 fick snapphanarna amnesti. De flesta flydde över till Danmark, men en del föredrog att stanna kvar i de sydsvenska skogsområdena, där de övergick till att bli regelrätta banditer. Knappast förtjänta av benämningen ’friskyttar’ längre alltså…
Något förkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2006:3
Källor: Wikipedia och Nordisk Familjebok 1953
Bilden: ’Dannebrogen’ hissades ner, men minnet levde länge… Foto: Pixabay