Jaha, nu är han där igen med sina provokativa rubriker, suckar säkert en och annan av mina läsare. Men iögonfallande och intresseväckande rubriker är faktiskt en nödvändighet för den som vill bli läst, vare sig det handlar om tidningsspalter, twittrar eller bloggar. Annars drunknar man i mediabruset.
Finns det då något innehåll bakom denna braskande rubrik?
Njaa, kanske inte om man med akademiker menar alla dessa genier som sysslar med naturvetenskap, teoretisk fysik, partiklar och kvanter samt med att lösa cancerns gåta. Inför dessa böjer jag mig gärna i stor respekt. Men så har vi alla dessa akademiker som sysslar med ämnen som står oss släktforskare nära, ämnen som studerar människan som kulturell varelse.
Hit räknas discipliner som etnologi, filosofi, historia, idéhistoria, estetik, konstvetenskap, retorik, språk och litteraturvetenskap samt i viss mån sociologi, pedagogik, kulturantropologi och psykologi. Kort sagt: HUMANIORA.
Gemensamt för alla dessa, och för oss släktforskare, är att vi som källor främst använder böcker, dokument och handskrifter, samt en och annan intervju. Man kan säga att vi i långa stycken plagierar varandra, och jämför varandras resultat. I bästa fall utarbetar vi sedan egna slutsatser och teorier. Någon har en smula elakt beskrivit akademiskt arbete så:
En akademiker läser två böcker, som ingen annan har läst,
för att med hjälp av dessa producera en tredje bok,
som ingen annan kommer att läsa.
Bland humanistiska akademiker har det i alla tider funnits en sorts ”bördsstolthet”, ett behov av att visa fram de egna studieprestationerna och en tendens till snobbig gängbildning, oss akademiker emellan. Man talar gärna om ”akademiskt skolade krafter” som en motsats till alla glada amatörer, till vilka vi släkt- och hembygdsforskare givetvis räknas.
Akademisk skolning i all ära, men ofta upplever vi utomstående att det knappt är styrfart på dem som efter 20 år äntligen presenterat sin doktorsavhandling, och som i kraft av denna satts att förvalta någon form av ämbete, kanske på ett bibliotek eller arkiv eller hos någon myndighet. Energi utvecklar de främst när det gäller att bevaka respekten för sin egen och institutionens akademiska status. Några exempel:
RIKSARKIVET
Här gjorde man för 20 år sedan klart för alla släktforskare att de inte var önskvärda, åtminstone inte i de rymliga och ändamålsenliga läsesalarna på Marieberg. Dessa var avsedda för akademiker och studenter, inte för tröttsamma släktforskare. Så kom mikrokortssalen i Arninge till, och det var endast digitaliseringen som till sist fick stopp på denna indiskreta uppdelning av forskare i överklass och underklass. Och i Riksarkivets läsesalar på Marieberg ekar det fortfarande …
KUNGLIGA BIBLIOTEKET
Även här står läsesalarna om inte tomma så i alla fall glest befolkade. Digitaliseringsprocessen går med snigelfart och hindras av en överdriven problematisering kring upphovsrätt och andra juridiska spetsfundigheter. [se min tidigare blogg i ämnet] Att vi behöver en institution som tar vara på och registrerar alla böcker och trycksaker är det ingen som ifrågasätter. Men hur är det med tillgängliggörandet?
SVENSKA EMIGRANTINSTITUTET
Institutet, med därtill hörande UTVANDRARNAS HUS, grundades 1965, kanske som en följd av det enorma intresset för Wilhelm Mobergs utvandrarepos, och syftet var att ”främja emigrationsforskningen och stärka kontakterna med svenska utvandrare och deras ättlingar”. Redan från starten var man överens om att institutet skulle hålla en hög akademisk profil, och helst utvecklas till någon sorts mini-universitet. Det man inte förstod var att på allvar knyta till sig de glada amatörerna, släkt- och hembygdsforskarna, kommunerna, entreprenörerna, kulturbärarna. Det som kunde ha utvecklats till en folkrörelse, blev i stället en klubb för en inre krets, som med tiden krympte allt mer. Den totala oförmågan, för att inte säga oviljan, att ta till sig den nya tekniken i form av datorer, databaser och Internet, bidrog givetvis till institutets nedgång och fall. Det är min övertygelse, att med en mer generös approach gentemot potentiella nyttjare och anhängare, hade Svenska Emigrantinstitutet idag varit en blomstrande kulturinstitution och ett dragplåster för såväl Växjö kommun och Kronobergs landsting som för riket i stort.
Vi släktforskare, akademiker eller inte, kan med ett modernt uttryck beskrivas som
GATUSMARTA
Gatusmart eller gatsmart är en svensk variant av engelskans "Street smart". Är man gatusmart har man mycket kunskap som inte kan förvärvas i skola eller på formella arbetsplatser. Man kan t ex vara snabbtänkt, svårlurad, misstänksam, rådig, handlingskraftig, och man kan anpassa sig efter situationen.
Precis sådana är vi släktforskare. De flesta av oss är mer eller mindre autodidakta. Det är vårt stora intresse för ämnet som, via trial and error, skänker oss framgång. Inga hinder är oss övermäktiga. En aldrig sinande energi, parad med vår heta längtan efter de saknade uppgifterna, ger oss till sist de redskap och den intuition som behövs. Detta, mina vänner, kan ingen akademisk examen mäta sig med.
Släktforskare är kanske inte smartare än akademiker – men mer gatusmarta är vi då sannerligen!