När släkten utökas med en skrynklig liten ny medlem brukar ett genomgående samtalsämne vara vem bebisen liknar. "Åh, han har pappas näsa!" Ibland kan man få intrycket att barnet består av pusselbitar med olika delar av släkten; pappas näsa, farfars mors stortå, morfars hårfärg, morbrors öron och så vidare.
I går träffade jag min mammas kusin Leif. Han bor i samma hus där vi har vår släktforskarlokal, och förut bodde min morbror och moster tvärs över gatan. För ungefär tio år sedan sprang min morbror en dag på denna kusin Leif och de började förstås diskutera allehanda släktingar. Min morbror nämnde då att jag släktforskade, och Leif tog sedan redan på att jag följande måndag skulle ha jouren på vår forskarhjälp. Så där satt jag och hjälpte till med något knivigt genealogiskt dilemma när Leif skuttade in och med ett brett leende undrade om jag inte kände igen honom. Vi hade aldrig träffats, så svaret var nej. Men om vi nu aldrig hade träffats, hur kunde då Leif känna igen mig? Jo, under sin uppväxt träffade han min mormor otaliga gånger och det går inte att förneka att vi bär en hel del gemensamma släktdrag.
En annan gång sorterade jag foton i min farmors fotoalbum. Jag fastnade då inför ett foto av hennes pappa Axel, som dog 1954, sjutton år innan jag föddes. Det var något väldigt bekant över honom men jag kunde inte sätta fingret på vad det var jag kände igen. När jag sedan insåg vad som var så bekant med honom, så satte jag fingret på min haka. Kanske vore det lämpligare att säga att jag satte fingret på Axels haka för vi är sannerligen haktvillingar...