Ska Skatteverket lära oss förstå kyrkböcker eller ska vi berätta hur det egentligen är
Det finns mycket som är reglerat i våra lagar och förordningar, men ibland behövs tolkningar av de uppgifter som finns beskrivna. Det finns säkert mycket kunskap hos våra myndigheter, men ibland blir det lite fel.
Att kunna navigera bland alla lagparagrafer och bestämmelser är inte lätt, det finns mycket skrivet och naturligtvis kan inte alla dessa texter beskriva exakt hur det ska gå till. Då brukar det skrivas ännu mer text, det blir förordningar och förklaringar i långa banor. Och när det inte räcker så skriver man nog ner ännu mer och det blir kanske klarare. Men till slut hamnar det kanske hos en individ, som ska tolka och informera, och då är det ju viktigt med kunskap, åtminstone till viss del.
Jag tänker nu beskriva hur det kan bli när vi låter vår befolkningsregistermyndighet, Skatteverket, tala om för oss hur vi kan använda äldre material, sånt som släktforskare tror sig ha en viss hum om.
Det finns numera möjlighet att byta sitt efternamn till ett släktnamn som burits tidigare. Då säger förordningen följande:
”För att du ska kunna byta till ett gammalt släktnamn krävs att namnet har funnits i din släkt i rakt uppstigande led i minst två generationer. Det får dock inte vara längre sedan någon i släkten bar namnet än fyra generationer tillbaka, räknat från och med dina föräldrar”
Det låter ju ganska enkelt, skickar man då in en förfrågan så ser svaret om hur man visar sin rätt på följande sätt:
”Att styrka namnet och relationen kan du göra genom att uppvisa utdrag ur exempelvis födelse- och dopböcker från Riksarkivet. Tänk på att relationen mellan hen och de som har burit namnet måste framgå. Vi behöver kunna följa släktkopplingen hela vägen.”
Lite summariskt beskrivet, men det är ju inte så svårt i de flesta fall. Konstigt nog ska det vara vidimerade kopior från Riksarkivet, att använda de digitaliserade tjänsterna tycks inte fungera, inte än i alla fall. Men vad händer om en uppgift saknas, det finns ju fall där uppgifter inte finns i födelseboken, av en eller annan anledning. Kanske missade prästen den lilla lappen med minnesanteckningarna, eller försvann uppgiften när han, som det ibland gjordes, lämnade uppgifterna till klockaren som förde födelseboken. Det är då tur att det kan finnas andra ställen att leta i.
Om födseln missats så kan vi gå till husförslängden och se om det kan finnas noteringar som kan styrka namn och relationer. Det borde fungera lika bra, om man följer personen från vaggan till graven. I det fall som är grunden till den bloggen så är det tredje barnet i äktenskapet, barnen före och även de efter har samma föräldrar i födelseboken och de finns prydligt med i husförhörslängderna. Det går att följa familjen framåt, det går att se att han som betecknas som son blir ägare till gården och den tidigare ägaren nu betecknas som fadern, Väldigt mycket talar för att det är en far och sonrelation, undrar vad som egentligen talar mot.
Men när det görs ett försök att ersätta den saknade födelseboksuppgiften med utdrag ur de olika husförhörslängderna , bok efter bok , och med förklarande text för varje sida, så kommer det ett klarläggande från Skatteverket, som ställer allt jag lärt mig på huvudet.
I brevet från Skattemyndigheten står följande: ” Upplysningsvis. Husförhörslängder styrker inte relation och namn”
Vad göra, delar av basen till mitt släktträd är inte giltiga dokument, jag måste hitta allt i födelse eller dopböcker, det är det enda som är giltigt. Jag undrar i vilken föreskrift eller instruktion som Skatteverket fastlagt detta, ska vi kanske skriva om alla handböcker för släktforskare. Eller ska vi kanske ta några av de bästa av släktforskarna, knacka på hos Skatteverket och lära dem läxan om de olika böckerna som forna tiders folkbokförare använde. Fungerade det då så kanske det kan fungera även för dagens byråkrater. Vad tycker du?