Hur många gånger kan man berätta samma berättelse innan det räknas som en tråkig upprepning? Det kanske beror på vem som berättar, hur det berättas och i vilken sinnesstämning som mottagaren befinner sig. Men hur vet den som berättar det, ja det är inte lått att säga men kanske kan en bra regel vara att så länge ingen protesterar så kan man återkomma till den gamla berättelsen igen. Det kanske är som frågan om hur mycket ska man skriva ner om de källor man hittar när det är släktforskning på tapeten. Behövs alla hänvisningar till olika husförhörslängder för den som följer en statarfamilj som flyttar en gång om året i fyrtio år. Och ska utflyttnings och inflyttningsböcker citeras varje gång. Det blir ju så många rader med källhänvisningar, och ännu fler med alla födslar och dödslar som ska med, i födelse, dop, död och begravningsböcker. Fast till skillnad från återberättande av samma historia så är ju varje källhänvisning kopplad till en unik händelse.
Men visst kan finnas stunder då det kan önskas att det räckte med att ange var femte källa, det blir så lättare då. Lättare att registrera och skriva in, men den dagen det inte stämmer så är det inte lika roligt för då kan det vara svårt att hitta var kedjan har brustit, ett fel har uppstått som ledde in på fel resultat i slutändan. Så det är bäst att ta slitet och göra det ordentligt. Även om det känns som upprepning och ganska meningslöst ibland.
Och när jag nu bestämt mig för att vara noggrann med mina källhänvisningar så kan jag kanske kan acceptera att berätta samma historia en gång till, jag har haft den uppe i någon, eller kanske några bloggar tidigare, men jag hoppas att du glömt den/dem. För när man gör en resa, som inte är första gången så dyker det upp minnen, minnen som kanske berör och ger upphov till tankar. Hur var det nu med det som hände på den plats man kommit till, finns det kanske nya rön eller är det på samma sätt som förra gången.
En resa om året, med hela familjen, går till Lofsdalen i Härjedalen. Det känns nästan som Grevinnan och betjänten på nyårsafton, samma procedur som förra året. Och samma kommentar till föreningen som varje år lägger ett bra evenemang just när jag är borta, tänk att de aldrig lär sig. Men det finns kanske fler som vill gå, så jag får acceptera det. Och samma tankar dyker upp igen, hur var det att åka från Lofsdalen för att söka lyckan på annan ort, att lämna den fattiga familjen och dra iväg.
Erik Lindblom gjorde det, utbildade sig till skräddare i Härnösand och reste till England där han så småningom gifte sig med skräddardottern, hon vars far hade ett stort skrädderi. Vilken framgångssaga för pojken, vars far inte gjort så mycket rätt för sin familj. Vad som hände sen vet en del, Erik blev en av de Three Lucky Swedes, som gjorde sig en enorm förmögenhet i Staden Nome i Alaska, där deras guldfyndighet la grunden till sen stora guldruschen. Erik placerade sina pengar och levde gott, även om han blev väldigt ensam på slutet av sitt liv, i Kalifornien.
Men hur var det för dem han lämnade, fick de del av rikedomen och hur blev deras liv. Finns en del att berätta och de olika källorna ger ögonblicksbilder, en del hemska och andra ännu hemskare. Men av det ser och hör vi inget idag. Nu kan jag ta en promenad till det hus som Erik en gång bodde i, och beskåda utsikten över Lofssjön, som inte fanns på Eriks tid i den utsträckning den har idag, eftersom den tillkom under 1950-talet. Men miljön kan ändå ge vissa känslor, och kombinerar jag det med noteringar i källorna om hans fars hastiga bortgång, kommentarerna om brodern som kallas fånig och vansinnig i olika källor och mammans borttyning, så blir det en blandning av sött och salt.
Undrar hur Erik hade känt det om han kommit tillbaka nu, och sett vad som har hänt i det som då var den lilla väglösa byn med några få gårdar och som nu är ett eldorado för de som gillar skidåkning i en avslappnad miljö. Det får jag aldrig veta, men med hjälp av släktforskning kan vi ändå skapa oss bilder, och dessutom förstå att allt var inte bättre förr, oavsett vad vissa säger om hur vi har det nu.