Häromdagen lyssnade jag till några presentationer om hur man kan dokumentera sina DNA-upptäckter. Egentligen ingen större skillnad mot hur vi bör dokumentera släktforskning i arkiv. Det måste vara möjligt för någon annan att förstå riktigheten i uppgiften
När vi talar om att en uppgift finns i en födelsebok, så räcker det inte med att bara skriva just de orden. Det måste framgå vilken födelsebok, var i boken uppgiften finns och faktiskt också var födelseboken finns. Gör vi inte det så blir det svårt för någon annan att leta upp uppgiften när man vill kontrollera den. Det är likadant med DNA-uppgifter och vilka slutsatser vi kan dra av det vi ser framför oss när svaret kommer från det bolag som gjort testet.
Och det är då det kan hända saker, ser jag det jag vill se eller ser jag verkligen ett resultat som det inte finns några frågetecken kring. Det finns många olika talesätt om att vi gärna ser det vi vill se, så det är bara att plocka ett av dem, men grundproblemet är att uppgiften inte säkert pekar ut det som vi påstår.
Och sådant händer överallt, hela tiden, i vårt liv. Vi hör eller ser en uppgift och sedan tolkar vi den utifrån våra referensramar. Många gånger blir det nog rätt, men inte alltid. Ett exempel från denna vecka är när vi letade efter en svensk emigrant. Han återfinns i några uppgifter, där det går att kontrollera trovärdigheten, med födelsedata och liknande, och att ingen annan har liknande uppgifter. Men sedan försvinner personen och uppgifter om hans död och begravning verkar inte finnas. Kanske han inte ens dog i det land vi letar i. Men det finns andra som letat och de har hittat en grav i främmande land, en krigsgrav i Frankrike och där uppgifter tycks stämma.
Men det saknas fullständiga uppgifter, så hur säkert är en sådan uppgift. De som lagt in uppgiften i sina träd, tror säkert att det är rätt, till och med mammans namn, som nämns i dokument stämmer. Så varför inte tro på det. Fast det finns en liten detalj som tydligen missats. Mamman uppges ha varit den som stod den döde närmast och hade blivit informerad. Även om namnet stämde, så kan det inte vara mamman till den person som det påstås, eftersom hon varit död i mer än 10 är när den aktuella personen dör.
Så det var fel uppgift, resonemanget höll inte hela vägen fram till slutet. Kan det vara samma sak med våra DNA-fynd, kan det som beskrivs som en bekräftad koppling till en trettonmänning vara något annat, och kan vi visa att det bara finns en enda väg till den nu levande matchen som syns i testresultatet. Har vi två fullständiga släktträd som visar att det inte finns annan möjlig kontaktpunkt? Personligen tror jag det är svårt. Och vi kan fundera på i vilka generationer vi hamnar och hur vi ska säkerställa att det blir rätt.
Naturligtvis är det svårt att komma till ett resultat som är garanterat helt rätt, men om vi visar hur vi tänkt och vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda, så ger vi betraktaren möjlighet att avgöra troligheten i slutsatserna. Vi kanske inte kan bli helt säkra, det visar inte minst den osäkerhet som numera är dokumenterad vad gäller fel far i födelseböcker och andra fynd som möjliggjorts stöd av DNA.
Ju mer vi visar hur vi tänkt, desto lättare blir det för andra att anta eller förkasta uppgifterna, och det är väl det viktigaste i den forskning vi håller på med, eller har jag fel.