Igår eftermiddag var det nästan julafton när jag tömde brevlådan. Där låg både Släktforskarnas årsbok, tidningen Släkthistoria och medlemstidningen KGF-Nytt. Jag gillar verkligen att läsa släkthistoriska berättelser, det är både intressant och lärorikt.
Årsboken är jag förstås särskilt glad för, med ett så rikt innehåll. I år har Ted Rosvall valt att ha DNA som ett tema, men det temat täcker inte ens halva boken så det är gott om plats för andra blandade historier. Än har jag inte läst något kapitel, bara bläddrat och botaniserat och sett att det vill jag läsa, och det och det...
Så glad jag är att Kerstin Jonmyren skrivit om ett hus i Burgsvik på Gotland. Det kapitlet kommer jag att börja med. På Gotland har jag en del av mitt hjärta, där är mina barn förankrade genom sin pappas släkt och jag har tillbringat många somrar där. Det blir ett besök även den här sommaren. När mina barn var små på 80- och 90-talet gjorde vi alltid strandhugg i Burgsvik. Det finns en fin barnstrand där och då fanns en trevlig krog med god mat i ett gammalt hamnmagasin. Kanske är det så fortfarande, men nu är det ganska många år sedan jag var där. Mina barn har släkt från lite längre söderut, i Vamlingbo på 1800-talet.
Jag är också nyfiken på vad Björn Hagelin skrivit om den här gången. Det handlar om två emigranter. Och Inga Wallenquists historia om sin pappersmakarsläkt och hennes farfars farmor Anna Maria Ramberg. Barbro Nordlöfs artikel om självmord kommer också att bli intressant artt läsa. Självmord har jag stött på alldeles för många gånger under mina år som släktforskare (dock inte i min egen släkt) och har tänkt mycket på.
Berättelser om gamla släktgårdar är jag nog lite svag för. I min egen släkt finns flera släktgårdar, några som varit i min släkt sedan flera hundra år tillbaka. Det är mäktigt, tycker jag, att släktingar på 1600-talet brukar samma marker som dagens släktingar. Göran Sparrlöf skriver i ett kapitel om släktgården Läsäng, kanske ger det mig lite inspiration när jag i sommar ska skriva klart berättelserna om våra släktgårdar i min egen släkt.
Det är så det är, att läsa andras släkthistorier. Det ger inspiration till det egna skrivandet.
Säkert kommer jag också att bli överraskad och förförd av andra kapitel. Att ha en oläst bok framför sig, det är som att öppna locket på en skattkista.
Eftersom jag själv varit redaktör för årsboken några år så ska jag inte recensera min efterträdare. Ted gör boken efter sitt huvud, och det är precis vad han ska. Men en sak ska jag framföra min åsikt om: Det är fortfarande alldeles för få kvinnor bland författarna. Av 19 författare räknar jag bara till sju kvinnor. Ändå tror jag att det finns fler kvinnor än män som släktforskar, eller åtminstone lika många. Så sätt igång och skriv! Skriv om din släkthistoria eller om hur du använt källor som inte är så vanliga eller något annat som kan vara intressant för andra släktforskare att läsa.