Inte trodde jag att jag skulle bli väldigt glad över ett erbjudande av en gammal våtservett! Men här sprudlade det av lyckokänslor när jag förstod att det var en alldeles speciell sådan...
Idag bjuder Viktoria Jonasson, ordförande för Sveriges Släktforskarförbund, på en lite annorlunda gästblogg som mången släktforskare nog kan känna igen sig i. Det handlar om de små och till synes obetydliga sakerna, som kan påminna om de stora händelserna och personerna i den egna släkthistorien.
För ett tag sedan ringde min mamma och undrade om jag vill ha en gammal våtservett som hon hittat i källaren. Jag kan ju inte påstå att jag blev så begeistrad över erbjudandet, det lät verkligen inte lockande. Snarare att jag blev lite undrande över hur mor min mådde…
Men visst hade hon rätt, det var klart att jag ville ha våtservetten. Med vetskapen om att min morfar var ”järnvägare” förstår varenda släktforskare det när de som ser bilderna nedan. Den duger kanske som ett roligt kuriosa-ting även för icke-släktforskare.
På ena sidan ser den ut som en högst alldaglig gammal våtservett, men när jag läste på andra sidan småfnittrade jag glatt för mig själv av texten ”Tilldelas lokpersonal, 36 st/månad”. Skulle en våtservett räcka till flera tillfällen per arbetspass tro?
Min morfar (Åke Harry* Uhlmann f. 1906-12-31 i Fritsla, d. 1983-12-12 i Borås Gustav Adolf) hörde inte till lokpersonalen utan arbetade vid stationen Borås Övre fram till sin pension i mitten av 60-talet.
Jag vet inte om våtservetten kommer från hans arbetstid eller om han fått den något senare. Stationen Borås Övre var i drift till 1968, men enligt ”Järnvägshistoriskt forum” på nätet borde våtservetten snarare härröra från något senare tid.
Tur att inte det inte var någon epidemi som härjade då begränsningen av SJ:s våtservetter gällde, det hade inte varit roligt att vara lokförare då.
Viktoria Jonasson är ordförande för Sveriges Släktforskarförbund. Hon har tidigare varit ordförande för Borås Släktforskare, moderator för Sveriges Släktforskarförbunds Anbytarforum och projektledare för NÅDD (Namn åt de döda). Hon har också lett kurser för kursledare i Sveriges Släktforskarförbunds regi.
Till vardags arbetar hon som ingenjör och utbildningsansvarig på ett forskningsinstitut och en stor del av fritiden ägnar hon åt sin släktforskning.