Det händer ibland att hustrun och jag helt oförhappandes stöter ihop, kanske ute på stan eller i något kulturellt sammanhang. Först tittar vi häpet på varandra, varefter hustrun något burdust brukar ställa frågan: Vad gör du här? I detta läge tittar jag henne alltid djupt i ögonen och säger med en röst fylld av stämvibrato: Jag är så glad att vi äntligen börjat hitta tillbaka till varandra. Ibland berättas i Uppdrag granskning om en eller annan korrupt politiker eller arrogant finanshaj som torskar dit. Då ler jag, höjer ett pekfinger och säger: Häri kan vi ana Guds finger. Eller när det mesta gått åt pipsvängen och man sitter och slickar sina sår. Då kan det hända att jag salvelsefullt klämmer i med: Räkna de lyckliga stunderna blott.
Ja, ni förstår hur det är fatt. Jag älskar klichéer, särskilt de som låter lite patetiska eller är fyllda av känslopjunk. För länge sedan utnötta repliker från filmer eller berömda romaner kan få nytt liv i de mest oväntade sammanhang, liksom gamla schlagertexter och reklamsnuttar. Allt kan återanvändas. Det tråkiga är bara, att ju äldre man blir, desto färre är det som känner igen citaten och förstår att man försöker vara rolig och vitter. Ungdomen har sina egna referenser och allusioner, som för det mesta lämnar mig och mina jämnåriga utanför.
På liknande sätt är det givetvis med texterna i våra gamla kyrkoböcker och andra urkunder. Mycket av det som står där, särskilt bland kommentarerna i husförhörslängderna eller bland nekrologerna i dödböckerna, får sägas vara tidsbundet och kan knappast förstås rakt upp och ned.
Ärbar och dygdädel kan det t.ex. stå i en vigselbok. Vad menas? Synonymordboken föreslår:anständig, dygdig, hederlig, sedesam, tuktig, kysk, präktig, sedlig. Ett gott betyg således, men stämde det alltid på de rodnande 1700-talsbrudarna? Knappast! Orden hade för länge sedan övergått till att bli klichéer, något som det förväntades av prästen att han plitade dit. Manhaftig kan det ibland stå om brudgummen, ett ord som idag mest används om kvinnor, och då med en negativ klang. Synonymerna till detta begrepp tycks vara: karlaktig, manlig, kavat, karsk, beslutsam.
För att inte tala om alla vackra ord i våra dödböcker om gudfruktighet, redbarhet, rättrådighet och ett Christeligt lefverne. Ingen medmänniska blir ju som bekant så god och hedervärd som strax efter sitt frånfälle. Som kyrkomusiker har jag nu under 40 år spelat på mer än 2000 begravningar, och det händer faktiskt fortfarande att folk får för sig att säga några väl valda vid kistan. Det är då man tar till klyschor om vänfasthet, det fasta handslaget och glimten i ögonvrån. En del begravningstalare kan t.o.m. bli en smula filosofiska, citerande ”psalmistens” ord: En liten tid vid leva här, med mycken möda och stort besvär…
Intressant, men också lite sorgligt, kan det bli de gånger prästen är allt för frispråkig och frilansar i husförhörslängdens kommentarfält. Säkert har ni flera gånger sett omdömet ”idiot”, som var den vedertagna beskrivningen av epileptiker, de som led av fallandesjuka. ”Fånig” är ett annat omdöme, som ger utrymme för spekulationer. Menade man med detta förklenande ord någon form av förståndshandikapp eller räckte det måhända med avvikande beteende? Bokstavsbarn t.ex.
På sina håll hittar man ibland dödböcker som försetts med utförliga biografier av de avlidna. Detta är naturligtvis en guldgruva och en riktig bonus för den tacksamme släktforskaren. Själv råkar jag härstamma från Osby i nordöstra Skåne, en socken med osedvanligt goda och utförliga kyrkoböcker, som dessutom startar redan 1646. En dödsnotis där [1784] kan se ut så på följande sätt:
Trots utförligheten anar man här en sorts kliché eller förlaga. Vissa uppgifter skulle vara med och helst i en viss ordning. Texten i just denna dödsnotis lyder så:
Dom. Rogate den 16 Maji begrofs gifte gårdmannen Pehr Clemmetsson från Holmö. Född derstädes 1726 den 3 Junii, fadren Clemmet Pehrsson, modren Toa Jonsdotter. Han hade enfaldig kunskap i sin Christendom. Ingick 1754 i äcktenskap med sin efterlefwande maka Karna Pehrsdotter, aflat 3ne barn, 1 son och 2ne döttrar, hvaraf en dotter qwarlefver. Dess lefverne stilla och anständigt. Sjuknade den 30 sistl April af Bröstfeber, och afsomnade den 6 Maji. 58 åhr gl. Del. p. 78.
Lycklig den som träffar på en sådan noggrannhet och detaljrikedom i de gamla urkunderna.
De som verkligen har att väga sina ord på guldvåg är givetvis präster, pastorer och andra begravningsförrättare. Vad kan man säga och vad bör man utelämna? Alla människor har ju inte varit Guds bästa barn, men på en begravning är det naturligtvis på alla sätt lämpligt att lyfta fram de goda egenskaperna. Samtidigt får man inte överdriva allt för grovt, då klingar det falskt och hymlande. Jag minns en begravning för nu ganska många år sedan. Den avlidna, vi kan kalla henne Bertha, hade levt sitt liv därhemma på gården och syntes inte så ofta till. Maken hade passat henne de sista åren, och så dog hon, närmare 90 år gammal. Prästen höll ett lysande griftetal, där Berthas liv målades med palettens ljusaste färger och där begravningsgästerna fick fullt klar för sig vilken god och på alla sätt helgjuten människa hon hade varit. Efter begravningen stod jag och småpratade lite med kyrkovaktmästaren och påtalade hur skicklig prästen hade varit på att lyfta fram allt det positiva med Bertha. Vaktmästaren tittade på mig, gjorde en liten grimas och yttrade:
Jo, särskilt när man vet hur gnällig och besvärlig hon egentligen var!