Inspirerad av bloggarkollegan Chris berättelse häromdagen om borttappade emigranter, kom jag att tänka på ett mycket tidigt "fall", som jag som 20-åring åtog mig att försöka lösa. Hösten 1972 tillbringade jag i USA, flygluffandes från öst till väst och syd till nord. Bland annat besökte jag Minnesota och fick lära känna en oerhört dynamisk och karismatisk predikant, Clifford R Anderson, från Cokato. Clifford och hans fru Violet hade ingått äktenskap 1922, när de båda var 16, och kom att förbli gifta i oerhörda 72 år. De var båda till 100% svenskar och Cliffords mor stammade från trakten runt Falköping, släkten CARLBLOM från Karleby. Båda talade utmärkt svenska med gamla ord och vändningar. Födda 1905, var språket därhemma och bland grannar svenska, ännu långt in på 1920-talet.
Rev. Clifford R Anderson och hans hustru Violet, Minnesota, 1974
Vid en i hast sammankallad släktträff, fick jag tillfälle att berätta om släkten Carlbloms ursprung och spännande kontakter med Minnesota, Estland och St Petersburg - ett föredrag som jag förra året fick tillfälle att reprisera för deras fem barn i åldrarna 71 till 93, nu ackompanjerat av ett modernt bildspel. Familjen hade emellertid också andra svenska förfäder, bland annat i Älvsborgs län, i Dalarna och i södra Sverige, och Clifford bad mig 1972 att försöka hitta mer uppgifter om dessa. Särskilt då om den mystiske anfadern, JOHN BROWN i Stockholm, Minnesota.
John Brown, minns jag att jag reflekterade, det låter inte särskilt svenskt. Är du säker på att han inte var engelsman eller något sådant. Alldeles säker, svarade Clifford. Han var aktiv medlem i den svenska lutherska församlingen i Stockholm, MN, och ligger begravd på kyrkogården där. Flera av hans familjemedlemmar blev för övrigt mördade av indianerna! Hmmm.... Vet du när och var han var född? Nej, det är just detta. Bara på ett ungefär, 1825 eller så. Hans fru var många år äldre och så hade de tre barn med sig när de kom till Amerika i mitten av 1850-talet.
Inte mycket att gå på således. Men det fanns andra ledtrådar. Barnen. Deras födelsedatum var kända, åtminstone sonen Per: född 1854 17/6 - någonstans i Sverige. Den utmärkta EMIBAS-skivan (numera inhyst hos Emiweb), som i ett slag skulle ha kunnat lösa fallet, existerade naturligtvis inte vid denna tid och de amerikanska folkräkningarna gav inga som helst ledtrådar. Men det kunde finnas en annan möjlig källa: De svensk-amerikanska kyrkoböckerna på Emigrantinstitutet i Växjö, mikrofilmade av Lennart Setterdahl. Jag reste dit och begärde fram rullarna för Stockholm Lutheran Church. Efter lite bläddrande i Membership Rolls, en sorts husförhörslängder, hittade jag så småningom familjen John Brown, inklusive sonen Per med ovanstående födelsedatum. Och var kom de då ifrån; MJÄLLBY i Blekinge. Raskt iväg till Landsarkivet i Lund och fram med flyttnings- och husförhörslängder för denna socken. Någon JOHN BROWN stod givetvis inte att finna, men väl följande familj:
John Brown hette alltså egentligen BENGT ÅKESSON - dessutom med tillnamnet DRABANT eftersom han var båtsman. Och där står det ju, hur prydligt som helst: Utflyttade till För. Staterna 1854, uppenbarligen med en nyfödd liten gosse, Per, på armen. Här graven vid kyrkan i Stockholm, MN:
I den bästa av alla världar hade ingressbilden till dagens blogg föreställt Bengt Åkesson/John Brown, men så icke. Den fina gamla Daguerrotypen avbildar i stället den mycket kände abolitionisten John Brown 1800-1859, som kämpade mot det amerikanska slaveriet och som insåg att denna kamp endast kunde vinnas på slagfältet. 1859 startade han en frigörelsekamp bland de svarta slavarna i Harpers Ferry, Virginia, som elektrifierade nationen. Han tillfångatogs snart och dömdes för förräderi mot staten Virginia, mord på fem vita män och för uppvigling till döden genom hängning. Man kan nog påstå att detta var gnistan som fick igång det amerikanska inbördeskriget året därpå. Hans namn är dock mest känt för den visa, som glorifierar han minne:
John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on.
Glory, Glory, Halleluja ...
He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.
Den käcka melodin har fått beledsaga många olika dikter, bl.a. den högtidliga: The Battle Hymn of the Republic, men också de burleska svenska sångerna Halta Lotta's krog och Karl den Tolfte hade hundratusen man.
Men det finns en namne till: John Brown 1826-1883, den skotske betjänten på slottet Balmoral, som efter Prins Alberts död blev Drottning Victorias tröstare, följeslagare och möjligen också älskare. Victoria var så tacksam för hans tjänster (och hans beteende mot henne, som var mycket mindre formellt än hennes andra tjänares) att hon belönade honom med medaljer och lät göra porträtt och statyer av honom. Efter hans död bad Victoria att minnessaker från både Albert och John Brown skulle läggas i hennes kista, en önskan som förfärade hennes familj, som intensivt ogillade Brown.
John Brown, Drottning Victoria's Skotske ghillie och trogne tjänare
Ps: För den som vill veta mer om John Brown och Drottning Victoria kan jag varmt rekommendera filmen Her Majesty Mrs. Brown från 1997 med Judi Dench och Billy Connolly i huvudrollerna. Se den!
JOHN BROWN - WHERE ARE YOU?
(English version)
Inspired by blogging colleague Chris's story the other day about hard-to-find immigrants, I was reminded of an early "case", handed to me when I was 20. The fall of 1972 finds me in the US, travelling from east to west and south to north on a student air pass. Among other places, I visited Minnesota and got to know an extremely dynamic and charismatic preacher, the Rev. Clifford R Anderson (1905-1999) from Cokato, MN. Clifford and his wife Violet (1905-1994) had married in 1922, when they were both 16, and were to remain married for an unbelievable 72 years. Although all four of their parents were born in the US, they were both of 100% Swedish stock and spoke excellent Swedish with old words and phrases now largely forgotten in Sweden. Swedish was the language spoken at home and among neighbors well into the 1920s. Clifford's mother descended from Karleby parish near Falköping, the CARLBLOM family.
Rev. Clifford R Anderson and his wife Violet, Minnesota, 1974.
A family reunion was hastily organized and I gave an impromptu talk about the Carlblom family and its exciting contacts not only with Minnesota but also with Finland, Estonia and St. Petersburg. Last year, 43 years after the first attempt, I was given the opportunity to give this talk again, now as a slide show and with more information and new findings, to Clifford and Violet’s five children, ages 71 to 93. The Andersons also had ancestors in other parts of Sweden, and Clifford asked me back in 1972 to try and find more information about them, especially concerning the elusive John Brown of Stockholm, Minnesota.
John Brown, I remember reflecting, that does not sound very Swedish. Are you sure he was not an Englishman or something. Quite certain, said Clifford, John was a charter member of the Swedish Lutheran church in Stockholm, MN, and is buried in the cemetery there. Several of his family members were by the way killed by the Indians, just like in the novel The Emigrants by Wilhelm Moberg! Hmmm .... Do you know when and where he was born? No, it is just that. Maybe around 1825 or so. His wife was many years older and they already had three children when they came to America in the mid-1850s.
Not much to go on, but there were other clues. The children. Their dates of birth were known, at least for the son Per, born on June 17th 1854 - somewhere in Sweden. The excellent emigration database Emibas, which at a stroke would have been able to solve the case, did of course not exist back in 1972 and the available US census records gave no new clues whatsoever. But there might be another possible source: The Swedish-American church records on microfilm housed at the Emigrant Institute in Växjö. I of course went there and asked for the Stockholm Lutheran Church rolls. After cruising the Membership Rolls for some time, I eventually found the John Brown family, including a son Per with the above date of birth. And where did they come from? MJÄLLBY in the province of Blekinge. Quickly off to the Regional Archives at Lund and in with the parish registers of that parish. No JOHN BROWN to be found, obviously, but the following family looked more than promising:
John Brown’s real name was actually BENGT ÅKESSON - in addition to which he had the name DRABANT because he was boatswain, a coastal soldier. In one of the columns, the following text had been added: Emigrated to the United States in 1854. Apparently they travelled with their infant son, Per, who had been born only weeks before. Here is a picture of John Brown's grave marker at the Stockholm, MN, cemetery.
Wouldn’t it have been great if I had been able to show a picture of the Minnesota John Brown, but in the absence of such a treat, you will have to make do with a picture of his namesake, the famous abolitionist and warrior JOHN BROWN (1800-1859). The old daguerreotype image above shows the man who fought against slavery, and who realized that this fight could only be won on the battlefield. In 1859 he started a liberation struggle among the black slaves in Harpers Ferry, Virginia, which electrified the nation. He was soon captured and convicted of treason against the Commonwealth of Virginia for the murder of five white men and for exciting a rebellion to death by hanging. One might argue that this was the spark that started the American Civil War the following year. His name, however, is best known for the song that glorifies his memory:
John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on.
He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.
Glory, Glory, Halleluja ...
The perky melody has accompanied many a poem and folksong, including the solemn: The Battle Hymn of the Republic, but also several burlesque Swedish songs, well-known to every Swede.
But there is yet another namesake: JOHN BROWN (1826-1883), the Scottish servant at Balmoral Castle in Scotland who, after Prince Albert's death, was Queen Victoria's comforter, companion and possibly lover. Victoria was so grateful for his services (and his behavior towards her, which was much less formal than what her other servants could allow themselves) that she rewarded him with medals and had portraits and statues of him made. After his death, Victoria ordered that memorabilia from both Prince Albert and John Brown would be placed in her coffin, a wish that horrified her family, who disliked Brown intensely.
John Brown, Queen Victoria's Scottish ghillie and faithful servant
PS: For those who want to know more about John Brown and Queen Victoria, I warmly recommend the motion picture Her Majesty Mrs. Brown from 1997, with Dame Judi Dench and Billy Connolly in the leading roles.