Ida Adelina Sundbom föddes 27 juni 1893 i Svanström, Skellefteå. Hennes föräldrar var soldaten Jonas Jonsson Sundbom och hans hustru Matilda Jonsdotter Hedberg. Ida hade sju syskon. 1905 flyttade familjen till Bjurström, Skellefteå där de hade köpt en gård. Redan som åttaåring började Ida arbeta som barnpiga på sommarloven.
Ida berättade om en söndag (gissningsvis i samband med konfirmationsläsningen) när hon och några kamrater åkte förbi Falkträsket i Skellefteå då fick de höra sång, det lät som att det var barn som sjöng. Då de tittade ner mot träsket såg de några småbarn i storlek som i femårsåldern, de gjorde lekar och hade så roligt. Ida och hennes vänner begav sig vidare till Kroksjön och när de åkte tillbaka hörde de samma sång, men så fort de hörde Ida och hennes kompisar så sprang de upp i berget. "Det gick så fort, som på film", sa Ida. Hon förstod inte vad det var för några som sjöng, inte heller Jenny, en av flickorna som var med, sa någonting om det. Dagen efter, på måndagen vid middagen, frågade Ida pojkarna som var med: "Vad tror ni att det var vi såg vid Falkträsket?" De svarade: "De säger att det finns sjörå, tomtar och troll, det måste väl vara det vi såg."
1917 flyttade Ida till Bjurvattnet, Skellefteå där hon tjänade som piga hos de ogifta bröderna Nils och Johannes Jonsson i knappt tre års tid. När de nämnda bröderna hade köpt en gård på Sunnanå, Skellefteå följde Ida med dem dit. 1920 flyttade de till Sunnanå. Fyra år senare gick flyttlasset till Sörböle. Ida var fortsatt tjänarinna hos bröderna Jonsson därstädes i ytterligare två år. 1926 lämnade hon Sörböle och bröderna. Hon bosatte sig i Bäckfors, Kågedalen och gifte sig samma år med vaktmästaren samt agenten Frans Oscar Jakobsson född 1895 från Umeå. Mellan åren 1926-1931 bodde de i Ersmark, Kågedalen. Under den tiden föddes också deras två döttrar. Familjen köpte en gård i Slyberg, Kågedalen och flyttade dit 1931. 1944 blev Ida änka och samma år flyttade hon med sina två döttrar till en lägenhet i Skellefteå.
1978 avled hennes äldsta dotter vilket var en stor sorg för henne. 1986 flyttade Ida till en lägenhet på Anderstorps servicehus i Skellefteå där hon själv klarade av att ta hand om sina egna bestyr.
Hon tyckte mycket om att arbeta men hennes fingrar blev med åren så tjocka att hon inte längre kunde bära några ringar. En gång när en sjuårig pojke såg hennes fingrar sa han: "Ni har så krokiga fingrar. Ska jag laga till dem åt er?" "Kan du det?" undrade Ida. "Jo, lägg upp dem här på bordet så ska jag slå till dem hårt med näven så att de blir raka.", svarade pojken.
När Ida fyllde 100 år, 1993, såg hon fortfarande positivt på livet och såg fram emot att leva i flera år till. Vid 101 års ålder var hon fortfarande snabb och rapp i stegen. Hon använde en rullator för att gå men när hon tog tag i den var det med raska steg hon traskade genom korridorerna på Anderstorps äldreboende, Regnbågen. Ida handarbetade fram tills hon fyllde 102 år, när hon började att se dåligt. Hon tyckte då inte längre att det var roligt att leva så länge som hon hittils hade gjort och att det mest kändes jobbigt att leva vidare. Särskilt virkning och vävning var det hon ägnade sig åt. Mestadels dukar och löpare tillverkade hon med hjälp av vävstolen.
Ida sa att hemligheten med att bli så gammal som hon blev, var att hon hade jobbat så mycket. Hon nämnde också att hon alltid hade haft det bra. Hela livet hade hon haft god hälsa, någon influensa hade hon möjligtvis haft men inget värre än så.
På söndagsmorgonen den 6 juli 1997, nio dagar efter att Ida hade firat sin 104:e födelsedag, avled hon på Regnbågens äldreboende på Anderstorp i Skellefteå. Hon var vid sin död Skellefteå landsförsamlings äldsta invånare.