Att vi ibland hamnar långt bort i tiden med släktforskningen vet vi nog alla. Det finns de som har tur och hittar källor både här och där som leder längre och längre tillbaka. Den ena källan ger den andra och det kanske dyker upp andra träd som kan kopplas till det egna. Att uppgifterna ska kontrolleras vet nog de flesta, och finns det källangivelser så går det ofta bra. Men ibland måste vi fundera till om tolkningen av den enda kända källan, när det bara finns en, verkligen ger tillräckligt stöd för den nya släktkedjan. Finns det ett uns av önsketänkande eller är det som jag tolkar det. Ibland finns det tvivel och då kan en varning vara på sin plats. Men när allt pekar i rätt riktning så känns det skönt att ha gjort kontrollen innan arbetet fortsätter med nästa och nästa.
Ett exempel läste jag om, det gäller ett nytt projekt som ska försöka utröna om det fanns en, två eller fler Lång-Hindrik i Ångermanland i slutet på 1500-talet. Det finns många som anger att de har säkra källor för sina kopplingar, men är det verkligen samma Hindrik som är pappa. Raka anor till sönerna Mårten och Mats ser inte ut att kunna vara så nära släkt när deltagarna nyttjar Y-kromosomens möjligheter att visa på släktskap på den raka pappalinjen. Det är smått sensationellt vad man kan göra idag, något som vi inte ens kunde drömma om för inte allt för många år sedan. Hoppas det blir många som följer det spännande projektet, kan säkert ge ringar på vattnet när det gäller hur trovärdiga tidiga källor är också. Bara för att det är skrivet behöver det inte vara sant, sas det förr och det gäller verkligen i hög grad även våra äldre källor.
Jag kan inte låta bli att koppla till det som är första delen av Släktforskarnas Årsbok 2021. Där finns ett antal mycket intressanta och verkligen tankeväckande artiklar om nutida DNA-forskning. Det behöver inte vara gamla källor vi kan ifrågasätta, inte ens de som vi är säkra på, de som är från nutid kan vi lita på. Att komma underfund med att jag är adopterad eller har tillkommit med hjälp av insemination är starka upplevelser, som säkert sätter djupa spår. Att få klarhet i att det nyfödda barnet blandades ihop med moderns rumskamrats barn och de båda åkte hem fel föräldrar om vi följer det genetiska spåret måste kännas som en chock.
Samtidigt så visar Årsboken på det oerhörda engagemang som de inblandade har. Att lägga ner timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år på sitt letande efter ursprunget, det visar på en inneboende styrka. Att inte ge upp när det ser som mörkast ut, utan till slut få se den sanning som finns, måste vara en skön känsla. Vill du veta mer, så läs berättelserna i boken, de är verkligen läsvärda.
Undrar om någon kommer att skriva om de fall som ännu inte fått en lösning, kanske kommer den lösande träffen hos en obekant släkting som klarar ut om det är på pappans felaktiga pappa eller på den borttappade morfadern som matchen finns. Eller kan det någon gång komma en lösning på vilka föräldrarna är till barnhusbarnet, där det verkar vara hur blandat som helst mellan släkten bakåt. Kan man vara lika mycket släkt med båda föräldrarna. En fråga som blir uppenbar när storleken på träffarna inte stämmer hur mycket det än ritas i olika verktyg.
En vacker dag så syns kanske svaret, undrar hur många tester som behövs för att klara ut den röran. Jag får hoppas att det kanske är andra som ser andra saker när svaren presenteras och den jag testat har svaret på någon annans gåta.