Jag har den senaste tiden deltagit i diskussioner rörande DNA och har vid ett antal tillfällen blivit kontaktad om frågor som kopplar till ämnet DNA. Efter att det i många år varit centrerat till släktforskning och därtill relaterade frågor (för min egen del) så kommer nu påståenden och frågor om DNA från alla möjliga håll.
Ibland blir det nästan för mycket, det finns en stor spridning på kunskap och det finns också många höga förväntningar på vad som kan åstadkommas med hjälp av olika sorters DNA. Vid många av de tillfällen det kommer upp så märks att intresset är stort, men ofta visar det sig att kunskapen inte är på samma höga nivå. Det har fullkomligt exploderat med idéer om varför det så populärt, hur farligt det eller kanske ska vi säga vilka risker det finns, men också om drömmar vilka resultat som kan komma fram om en DNA-test tas.
Det är inte alltid så lätt att berömma sig själv, men visst finns en bra dubbelmening med rubriken. Det tycker i alla fall jag som ser de två olika metoderna att samla upp material till DNA-tester, genom svabbning av munhålan eller genom att spotta tillräckligt mycket i en kopp, som en del och samtidigt så pratas det mycket om allt som är kopplat till DNA,
Hur ser din relation ut till ämnet, brinner du eller har det brunnit ut? Känner du att du får mycket genom kontakter med andra som sysslar med DNA? Kanske är det ett område som du inte alls är intresserad av, känner att det gått för långt med detta tjafs och längtar tillbaka till den goda tiden då allt som stod i kyrkboken var rätt, att pappa var den som i födelseboken och ingen kunde ifrågasätta familjen trots att det fanns så stora olikheter mellan individerna.
Själv ser jag det ökade och vidgade intresset som en fantastisk möjlighet, både att utöka vår kunskap inom olika områden såsom arkeologi, språkforskning och sjukdomshistorik som att hjälpmedel vid brottsbekämpning och förståelse för den värld vi levat och lever i. Men vi måste lära oss att berätta vad man kan göra och vilka begränsningar det finns. Att det inte går att skilja på en Oslobo och en från Stockholm med hjälp av DNA är inte uppenbart för alla. Att det inte går att ta ett DNA-test och få hela sitt släktträd uppritad är inte självklart för de som tittat på ett reklaminslag på TV, eftersom det verkar vara så enkelt.
Ett ständigt återkommande ämne vid kontakter med de som inte har släktforskarbakgrund är de kartor som företagen publicerar, som sägs visa varifrån den testade kommer. Det känns faktiskt lite tjatigt att gång på gång behöva upprepa att de kan vara roliga att ha, men att träffsäkerheten är låg och att ursprunget från Nigeria eller amerikansk urinnevånare troligtvis inte finns. Att använda DNA på rätt sätt kan ge mycket, men låt oss koppla bort det värsta felkällorna, av vilket dessa kartor tycks vara den mest framträdande.
Blev en del funderingar runt DNA, vad tycker du, påverkas du eller är det bara lite brus i bakgrunden?
Undrar hur många gånger DNA nämns i min text, orkar nog inte räkna