För två veckor sedan, söndagen den 4 augusti, slog åskan ned i min lugna västgötaby. Som tur var blev det inga skador på människor, kreatur eller byggnader, men desto mer oreda i elektroniken. Min stationära dator slogs ut och fick kasseras. Som tur var gick det att rädda hårddisken med alla mina filer och bilder - annars är jag rädd att jag hade brutit ihop. Som en följd av detta skrämskott har jag nu äntligen ordnat med multipla backupper via externa hårddiskar så väl som via "molnet". TV, telefoni och Internet har jag inte haft på två veckor nu, och det är en synnerligen frustrerande situation, som visar hur oerhört beroende vi numera är av att allting skall fungera.
Man kan tycka att det eländiga bolag som förser mig med Internet redan efter några få dagar borde ha varit på plats och lagat och bytt ut trasiga modem etc. men så icke. Man har inte personal så det räcker, säger man den ena dagen när jag ringer och skäller/gråter, det fattas reservdelar, säger man den andra. Hur som helst, och jag nämner inga namn (men akta er för RIKSNET), att vara avskuren från civilisationen (Internet) känns som ett syndastraff och som en tilltagande förlamning.
Så får jag tipset, att man kan låta sin mobiltelefon dela med sig av sin, visserligen begränsade men i alla fall, Internetanslutning. Sagt och gjort, och tänk, det fungerar ... ibland, och korta stunder. Igår gick det dock inte alls,för se, då var det tjocka moln på himmelen, moln som de goda vågorna inte förmår bryta igenom. Tänka sig!
De här desperata raderna knackar jag fram i arla morgonstund i hopp om att jag skall hinna klart innan nästa avbrott kommer.
Be för mig!