För någon vecka sedan, var det dags att samlas några stycken på Stockholms Stadsarkiv igen. På vägen dit, försökte jag komma på när jag var där senast. Pandemin, min egen flytt och annat har lagt hinder ivägen. Kom fram till att det faktiskt var lite drygt tre år sedan jag senast besökte ett regelrätt arkiv!
Det var nästan snopet att konstatera att Stadsarkivet såg ut precis som förut. Samma stenplattor fram till dörren, och samma dörr som envisas med att vilja stänga sig precis som man befinner sig mitt i dörröppningen. Förvaringsskåpen, toaletterna, kaffeautomaten... Allt var sig likt.
Däremot kände jag inte igen någon i personalen när jag var där. Någon har bytt jobb, en annan har gått i pension... Mina 'kumpaner' från förr var sig dock ganska lika. Lite nya frisyrer, ett försvunnet skägg, men annars rätt väl igenkännbara.
Efter vårt lilla möte, hann några av oss med att prova datorerna igen. Där avslöjades åtminstone hos undertecknad några lager rost som belägrat minnet. Till slut började fingrarna dock komma ihåg ett och annat. Just det, så var det man sökte efter detta!
Jag insåg också hur mycket jag saknat arkivforskningen. Visst, det finns mycket att göra hemma vid datorn, men det är en speciell gemenskap att forska tillsammans med andra. Låga mumlanden om husförhörslängder och fuktfläckar i bakgrunden, skrapet av stolar när någon eller några blivit kaffesugna, gåendet i dörren och glada hälsningar forskare emellan, dämpade förfrågningar borta vid receptionsdisken...
Det är här vi släktforskare hör hemma.
Eller hur?
Bilden: Interiör från det norska riksarkivet i Oslo. Foto: författaren