Arga snickaren heter ett reality- och inredningsprogram, som sedan 6 år sänds på Kanal 5 med Anders Öfvergård som programledare och skräckinjagande uppläxare. Programmet går ut på att personer som påbörjat misslyckade ombyggnadsprojekt i sina hem, får hjälp med att fullborda dem. Underhållningsvärdet ligger i att Öfvergård alltid talar klarspråk och inte sparar på krutet när han försöker få de odugliga och/eller lata deltagarna att ta sig i kragen. 

Det slår mig att även andra ämnen och företeelser, där mänsklig förmåga och uthållighet är viktiga faktorer, kanske skulle må bra av en välgörande uppsträckning ibland. Matlagningen och bakningen har ju redan ett övermått av sådana TV-program, liksom den allestädes närvarande idrotten. Men hur är det med släktforskningen? Tänk om man någon gång fick tillfälle att vara en genealogisk Öfvergård. Vad i vår lilla värld skulle man då racka ned på? 

Tiggaren

Denna typ forskar helst inte själv utan förlitar sig på släktforskarkollektivets hjälpsamhet och generositet. I stället för att beslutsamt slå upp rätt sida i en husförhörslängd eller födelsebok uppsöker han Anbytarforum, Facebook, Ancestry eller någon annan lämplig sajt, lägger huvudet på sned och säger: ”Är det någon som har tillgång till husförhörslängderna för Östra Ryds socken på 1880-talet? Jag skulle behöva mer information om mina förfäder, Johan Persson och Cajsa Andersdotter, som skall ha bott på Björkbacken”.  Frågan är, precis som när det gäller tiggarna vid våra livsmedelsbutiker: Hjälper vi dem, eller stjälper vi dem om vi faktiskt kastar till dem några smulor? 

Plagiatorn

Det här är en synnerligen otrevlig sort – på engelska kallas företeelsen copycat – som också vägrar att själv ge sig in i en kyrkobok eller en bouppteckning. Han/hon tar allt som står i tryckta böcker eller på nätet för Guds sanning och kopierar friskt och samvetslöst. Eventuellt publicerar han sedan själv materialet, givetvis utan angivande av källa. Förekommer även på diskussionssidor, typ Anbytarforum, där han besserwissrar sig igenom ämne efter ämne. 

Beläggaren

Källhänvisningar är naturligtvis bra på alla sätt, och som kursledare och handledare bör man städse predika detta evangelium: Ange alltid källa! Kloka kameler går till källorna! Skriv upp var du hittade uppgiften! o.s.v. Men det kan faktiskt bli för mycket av det goda. Själv är jag notoriskt slö när det gäller att hänvisa till självklara källor som födelse-, vigsel- och dödböcker. Är detta verkligen nödvändigt? Är det inte en självklarhet, att alla de uppgifter man presenterar i sin utredning faktiskt är kontrollerade mot gängse källor? Däremot skall man naturligtvis vara extra noga med att ange alla icke omedelbara källor som mantalslängder, bouppteckningar, domböcker, udda husförhörslängdssidor o.s.v. Det finns en särskild sorts släktforskare, som är så ivriga med att ”belägga” varifrån varje liten uppgift är hämtad (Gistad socken, Östergötlands län, C:1 sid 147 rad 15 och 16) att de inte hinner med så värst mycket mer. För att inte tala om hur ett överdrivet källhänvisande tynger varje släktbok eller släktutredning. 

Tråkmånsen

Har ni träffat släktforskare som inte kan sluta prata om den eller den anfadern eller släktgrenen. Naturligtvis har ni det. De finns överallt, och de slutar aldrig. Jag minns en gammal man i vår förening. Han hade fått för sig att han på något sätt var släkt med Inga Tidblad och kunde inte öppna munnen utan att tala om denna spännande möjlighet. Till sist var jag så trött på detta tjat att jag sa: Nu sätter vi oss ned och undersöker saken ordentligt och tar reda på, en gång för alla, om du är släkt med henne eller inte. Men se, det var han inte intresserad av. Inför risken att bli av med sitt favoritämne föredrog han att vara kvar i sin kanske-tillvaro… Tråkmånsen kan endast stoppas genom moteld i form av lika långa och tröstlöst poänglösa historier som dem han själv levererar.

Rekordjägaren

Det här är släktforskaren för vilken kvantiteten är viktigare än kvaliteten. Hon samlar och samlar och lägger in i Disgen eller Holger eller vad det nu är för program. Knäcker en flaska champagne för varje tiotusentals poster hon lyckas knappa in. Databasen växer och växer. Till vilken nytta? Ingen vet! 

Förhandlaren

Morfars mormors far hette Johan Pettersson och skall ha varit född 1811 13/2 i Komtillmåtta socken. Ivrig släktforskare letar i födelseboken, men får ingen riktigt bra träff. Närmast till ligger ett gossebarn JONAS född två månader senare och med en far som heter PER. ”Good enough for Jazz”, säger vår hjälte och adopterar raskt fel person som sin anfader, varpå resten av antavlan på denna gren blir helt galen. Detta i stället för att gå till botten med problemet genom att kontrollera födelseböckerna i omkringliggande socknar, följa den riktige Johan bakåt i volymerna från första säkra nedslag eller kanske djupdyka i relevanta bouppteckningar. Förhandlaren, som alltså förhandlat med sig själv, föredrar emellertid den enkla vägen framför den rätta … 

Fegisen

Efter många år som släktforskare känner han sig bekväm och trygg bland husförhörslängder,  ministerialböcker och bouppteckningar. Någon gång kan väl en flyttningsattest eller en enstaka mantalslängd eller militär rulla tillåtas slinka med, men därefter är det stopp. Fegisen vantrivs med tanken på att ge sig in i okända källor; domböcker, räkenskaper, inneliggande handlingar, sockenstämmoprotokoll eller något annat farligt. Trots att han anar att svaret på den gnagande frågan förmodligen måste sökas utanför kyrkoarkivens trygga värld, törs han inte kasta sig ut i det okända. Inte utan säkerhetsbälten. Sådana kan möjligen ett bra föredrag på föreningens höstmöte eller på släktforskardagarna förse honom med, men dessutom behöver han en spark i baken av någon frejdig släktforskarkollega. 

Korthusbyggaren

Släktforskning måste alltid bygga på säker grund, d.v.s. på källor som efter källkritik kan anses pålitliga och stabila. Korthusbyggaren tar emellertid ofta lätt på denna enkla regel till förmån för en istadig tro på ”legender” och ”hörsägner”. ”Mormor sa alltid…” eller ”Det lär vara så att …” är två vanliga öppningsgambit för denna släktforskartyp. Till dessa löst hängande trådar försöker han/hon sedan anpassa sitt forskande. Man tänker med avsmak på evighetsdebatten om Bure-ätten, för att inte tala om alla dessa som tror sig vara ättlingar till Oscar I, Carl XV eller Oscar II. Mycket tröttsamt! Och i de flesta fall alldeles omöjligt att bevisa. Jag säger som min barnkör: 

Du måste bygga huset på ett berg,  

På en säker grund, som inte rubbar sig,

Och när stormen piskar på,

Har du frid i huset ändå.

Detta var den arge släktforskarens utbrott. 

Nästa vecka är jag snäll igen …

**********************************

Ps:  I kväll kan ni titta på EBBA von SYDOWS spännande släktjakt i VEM TROR DU ATT DU ÄR?