För femtio år sedan sjöng Lena Andersson sin slagdänga för första gången. Jag vet inte om alla hört den, men många kommer kanske ihåg refrängen. Att det kan vara helt normalt att längta bort någon gång tror jag de flesta håller med om, och just nu känns det som det skulle kunna vara en befrielse att hamna på en öde ö utan någon koppling till omvärlden och definitivt från internet.
Vadan denna desperata önskan kanske du undrar, och det undrar jag nog själv också. Det kommer nyhet på nyhet inom släktforskning och därmed relaterade grenar. MyHeritage släpper funktioner som färglägger gamla kort och till råga på allt så kan de få personen att röra sig på olika sätt. Visserligen mekaniskt, men det finns en rörelse. Och når någon lägger upp en målning på den store genealogen Johan Bure och han plötsligt blinkar menande med ena ögat så kan man undra om det är han som driver med oss och vill tala om att hela hans släktbok är påhittas. Eller tycker han att det är fantastiskt att Urban Sikeborg lyckats förstå boken och göra den tillgänglig för oss vanliga.
Men det är egentligen en annan aspekt på släktforskningen som gör att jag måste fundera på vad vi gett oss in på. Vem kunde tro när vi började tala om DNA som komplement till den ”riktiga” släktforskningen att den skulle ge oss sp mycket huvudbry. Det finns forskare som säger att runt 1% av alla barn har eller har haft en annan pappa än den som står i arkivens handlingar, men varför hamnar då alla dessa procent i de släktgåtor som jag blir inblandad i på ett eller annat sätt?
För inte länge sedan kunde jag tillsammans med några andra glädjas åt att en pappa var funnen, den här gången via ett undanskymt dokument och inte baserat på DNA. Men det fanns ett DNA-test och efter upptäckten så föll en del träffar i företagens register på plats. Äntligen fanns det en pappa och allt såg bra ut. Men funderingarna började komma, varför finns det inte en enda träff på farfars sida? Letande efter topsningsbara släktkandidater startar, och det finns bara en slutsats när svaren kommer, pappan har inte den pappa som böckerna säger. Ut på jakt igen. Samtidigt säger nya tester att det är något skumt med morfar. Verkar inte som det stämmer och som en blixt från klar himmel kommer Arne. I slutskedet av sitt liv berättade mormor om en tillfällig förbindelse, när det knakade lite mellan henne och hennes make. Resultatet blev en lite annorlunda varelse mitt i syskonskaran, fast det visste bara få, maken står som far och de fem barnen lever som en familj. Men nu syns det, DNA visar att något hänt och mormors berättelse får liv och visar sig vara sann. Så nu gäller det, hitta Arne, som plötsligt blev morfar, och den illustra farfadern. Finns den del okända träffar, men vad kan vi hitta, tänk om Arne är både morfar och farfar. Att han eller de två kommer från samma landskap är klart. Undrar om det är konstigt att man längtar bort ibland.
Samtidigt dyker de upp, eller rättare sagt de syns inte alls, men det vi vet är att en annan mamma har två okända föräldrar och den som letar också har en okänd far. Hjälp, det blir lite mycket okänt och jag som inte var så duktig i matte när det blev både x, y och annat i ekvationerna. Men med DNA så kanske det finns en utväg och tänk att det kommer en bra träff, kan vara halvkusin eller syssling. Nära och nu måste det finnas en väg för att åtminstone kunna smalna av sökområdet. Inget träd men ett ovanligt namn gör att det kan börjas bygga ett träd. Mamma och pappa finns, men sedan börjar det kännas lite olustigt. Den som står som farfar i böckerna fanns ju inte i närheten när barnet kommer till. Kan det vara rätt? Och morfar, eller ska vi säga den som står som herre i huset tillsammans med mormor verkar ha flyttat in betydligt senare än barnets födelse. Så inte kom det mycket hjälp därifrån heller. Det blir bara fler och fler procent med barn som verkar ha en annan far än vad som sägs.
Är det konstigt att jag längtar bort någon gång?