Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Porträttfynd
- Uppland
- Uppsala
- A. Larsson
- 92293
Fotografiets information
Fotografens namn & adress
A. Larsson
Ange vad fotografiet föreställer
Ägaruppgifter
Els-Mari Jansson Knivsta
Uppladdare
Uppladdad
2009-04-26 19:56:29
Albin Rickard Romstrand född den 29/8 1896 i Härlunda Kronoberg Småland död den 19/8 1962 i Märsta (AB) och hans hustru Maria (Maja) Bernadina Svensson Född den 1/3 1900 i Uppsala Näs död den 18/11 1982 i Märsta,dotter till Jenny Sofia och Bernhard Svensson på bild #92246
Kommentarer (1)
Marés Lendway
Har hittat en fin dikt som Albin Romstrand han skrivit och lästes upp på ett Cp möte i Norrsunda bygdegård 1962. Dikten publicerades i UNT
Bonden
Du stod upp när tuppen gol, sin höga ottesång i byn.
Och den första bruna lärkan stod, och darrade i skyn
Det låg frost ännu på träden och Du hörde lång ifrån
Hur den välbekanta forsen gick, med morgonduvet dån.
Och den första fåran blänkte och den blanka billen skar.
Och första ärlan sänkte sig och följde häst och karl.
Långt i öster bortom skogen lyste åkern violett.
Och en västanvind kom ilande och torkade Din svett.
Du kom hungrig hem till middag och du satt vid kökets bord.
Med ett hö strå gömt i skägget och med stöveln tung av jord.
Och du bröt ditt grova bröd med samma hand du sått.
Som du skörtat med och tröskat och brödet smakte gott.
Och du bad den samma bön som Din fader brukte be.
Bland en rad av starka söner med Ditt huvud böjt som de.
Och vår Herre hörde säkert hur Du tackade för mat.
Men till himmelrikets port når ingen bön från en lat.
Du kom trött till aftonvarden och du satt på förstubron.
Sen du släppt Din häst i stallet och din hustru mjölkat kon.
Och den första staren visslade och svalan flög i ring.
Där du satt i enkla kläder och ej tänkte just någonting.
Ack, de rynka nog på näsan vid de fina herrskapshus.
Åt den starka doft som Bläsan lämnat från sig på din blus.
Men vår Herre är långt finare och tycker som han vill.
Och han vet att det är ljuvlig doft och doft som hör dig till.
Snart har dina dagar farit, snart har åren gått till slut.
Du ska plöja, så och skörda som Din far har gjort förut.
Dina söner skola växa tills de gifta sig en dag.
Och Du själv blir vit i skägget och blir satt på undantag.
Men en dag då sparvar sjunga liksom nu i stilla vind.
Skall din furukista gunga genom kyrkogårdens grind.
Och vid vägen där den vagga skall den sista råg du sått.
Stå och böja sig och minnas all mödans steg du gått.
Albin Romstrand
Bonden
Du stod upp när tuppen gol, sin höga ottesång i byn.
Och den första bruna lärkan stod, och darrade i skyn
Det låg frost ännu på träden och Du hörde lång ifrån
Hur den välbekanta forsen gick, med morgonduvet dån.
Och den första fåran blänkte och den blanka billen skar.
Och första ärlan sänkte sig och följde häst och karl.
Långt i öster bortom skogen lyste åkern violett.
Och en västanvind kom ilande och torkade Din svett.
Du kom hungrig hem till middag och du satt vid kökets bord.
Med ett hö strå gömt i skägget och med stöveln tung av jord.
Och du bröt ditt grova bröd med samma hand du sått.
Som du skörtat med och tröskat och brödet smakte gott.
Och du bad den samma bön som Din fader brukte be.
Bland en rad av starka söner med Ditt huvud böjt som de.
Och vår Herre hörde säkert hur Du tackade för mat.
Men till himmelrikets port når ingen bön från en lat.
Du kom trött till aftonvarden och du satt på förstubron.
Sen du släppt Din häst i stallet och din hustru mjölkat kon.
Och den första staren visslade och svalan flög i ring.
Där du satt i enkla kläder och ej tänkte just någonting.
Ack, de rynka nog på näsan vid de fina herrskapshus.
Åt den starka doft som Bläsan lämnat från sig på din blus.
Men vår Herre är långt finare och tycker som han vill.
Och han vet att det är ljuvlig doft och doft som hör dig till.
Snart har dina dagar farit, snart har åren gått till slut.
Du ska plöja, så och skörda som Din far har gjort förut.
Dina söner skola växa tills de gifta sig en dag.
Och Du själv blir vit i skägget och blir satt på undantag.
Men en dag då sparvar sjunga liksom nu i stilla vind.
Skall din furukista gunga genom kyrkogårdens grind.
Och vid vägen där den vagga skall den sista råg du sått.
Stå och böja sig och minnas all mödans steg du gått.
Albin Romstrand