Elsa Elvira Constantia Carlström var född i Stockholm 1884-08-30 och dog där 1949-12-29. Hon var dotter till måleriarbetaren Johan Gottfrid Carlström, f. i Vårfrukyrka (C) 1862, och Amanda Paulina Konstantia Björkman f. i Enköping 1862. Elsa var gift 1910-12-29 med Gustaf Vilhelm Svensson, f. i Örebro 1881, d. i Stockholm 1964. (Sverihes befolkning, Sveriges dödbok).

Vart 5:e år hålls en friluftsgudstjänst vid torpet Dubbo i Ödestugu där CJ Lindberg föddes, ett arrangemang av Älgabäcksryds missionsförsamling. Senast var i augusti 2021 med ca 100 deltagare.

Hittade samma foto på C. J. Lindberg i en artikel om honom av Samuel August Johansson i kalendern Fyrbåken 1905 (tryckte bilden även i min bokBoltzius, Ordfront Galago 2009, sid 182). Lindberg bodde 1884 på Gref-Magnigatan 9, enligt Stockholms adresskalender.

Bilden föreställer min fars farfar och kommentarerna tycks helt korrekta. Bilden finns i boken Drag ur Carl Johan Lindbergs lif upptecknade af honom själv. Den utgavs 1905 på Evang. Fosterlands-stftelsens Förlags-expendition

Hittade en annan bild av Lindberg i Svenskt biografiskt lexikon, och jag tror det är rätt person. Så här står det: Lindberg, Carl Johan, f 27 dec 1821 i Ödestugu, Jönköpings Län, &#134, 15 dec 1904 i Bjurbäck, Skaraborgs Län Föräldrar: torparen o skräddaren Sven Nilsson o Marta Jonasdtr. Arbetade i föräldrahemmets jordbruk o skrädderirörelse, i Huskvarna faktori, skollärare i Ödestugu 42&#151,53, kolportör i Jönköpings traktatsällsk 53&#151,55, provinsombud för Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) 56&#151,64, reseombud 65&#151,95, predikant i Betlehemskyrkan i Sthlm 67&#151,01, led av styr för EFS från 68, v ordf i Sthlms evangelism-lutherska missionsfören:s styr 82&#151, Gift 28 jan 1854 i Bottnaryd, Jönk, m Johanna Svensdtr, f 26 jan 1827 i Sandhem, Skaraborgs Län, &#134, 7 okt 1912 i Bjurbäck, dtr till hemmansbrukaren Sven Håkansson o Maja Greta Johansdtr samt tidigare g Svensson. L växte upp i ett fattigt småbrukarhem, där han efter faderns tidiga död redan som nioåring o yngst i en syskonskara på åtta måste ta sin del av ansvaret för familjens uppehälle. Sin läslust kunde L nödtorftigt tillfredsställa med hjälp av hemmets fåtaliga traditionella andaktsböcker, t ex Luthers postilla o Arndts Paradises lustgård. Den fromma andan i familjekretsen gav honom en religiös livsinriktning. På nyåret 1842, när han kom i kontakt med de s k roparna eller predikosjuka, en väckelserörelse av eskatologisk domskaraktär, upplevde L en medveten omvändelse. Omedelbart efter ett möte i Våeryda by i grannsocknen Rogberga kände han sig så uppfylld av karismatisk kraft, att han på hemvägen genom Gullåkra skog började predika för träden. Av samvetsskäl ville han CARL JOHAN LINDBERG sedan inte fortsätta sitt arbete med gevärstillverkning i Huskvarna utan startade under detta den sv folkskolans begynnelseår, trots att han själv inte fått någon skolutbildning, en liten privatskola för traktens barn. Varje ledig stund använde L till att förkunna Guds ord. Först gjorde han sig känd som sträng domsprofet, men i okt 1846 fick han vid läsningen av Romarbrevet 3:24 med kraften av en uppenbarelse förvissning om nåden i Kristus o övergick från lagisk pietism till nyevangelism. Myndigheternas inställning till den omtyckte lekmannapredikanten, som i strid mot det ännu rådande konventikelplakatets bestämmelser samlade trängselfyllda lokaler överallt, förblev negativ: han bevakades noggrant, måste ofta förklädd fly undan i skydd av mörkret o flera gånger stå till svars inför landshövdingen i Jönköping. Trots det gensvar hans förkunnelse väckte, behöll han sin lärarbefattning o skaffade sig ökade meriter genom en fyra månaders kurs vid folkskoleseminariet i Gbg. Predikoresorna utsträcktes efter hand. Vid ett besok i Granna sommaren 1851 befann sig prosten Gustaf Linnarsson fi% Falkoping bland Iyssnarna. Denne blev så imponerad av L:s predikogåvor att han inbjöd honom till sin prästgård för förberedande teologiskastudier. I nov så fick L personlig handledning i latinsk grammatik av prosten, som tidigare varit rektor i Skara. Med sin välvilliga inställning till lekmannaförkunnelse tog denne snart tillfället i akt att introducera honom hos prästerskapet på västgötaslätten. Inbjudningarna att tala i kyrkor, kapell o skolhus blev till slut så många, att L aldrig hann samla sig till ordnade studier. Mötet med bruksägaren H H v Essen (bd 14) i jan 1852 blev upptakten till en livslång vänskap. Under L:s inflytande gick v Essen från pietism till nyevangelism. v Essen erbjöd L en ekonomiskt fördelaktigare lärartjänst vid en bygdeskola på sin egendom i Tidaholm. L avböjde emellertid. Han ställde sig i stället till förfogande vid bildandet av Jönköpings traktatsällskap 1853 o anställdes som kolportör. Utan L som energiskt ombud hade troligen inte sällskapet blivit långlivat. Samma dag sällskapet grundades, 1 juli, begav sig L ut på sin första resa i den nya tjänsten med småskrifter i kappsäcken o Bibeln i bröstfickan. Genom sitt giftermål 1854 fick han i hustruns fädernegård Bjurbäck en fastare förankring i södra Vätterbygden o blev samtidigt socialt etablerad storbonde. S å fick L i Swening Johansson (bd 20) en predikokollega, som underlättade arbetet. Den nyevangeliska strömning som L bekände sig till fick dock allt svårare att rymmas inom traktatsällskapets pietism. När den unge prästmannen Hans Jacob Lundborg i dec 1855 återkom från Skottland med idéer om en landsomfattande inre missionsverksamhet o presenterade sina planer för bl a v Essen, tillhörde L de invigda. Han kom därmed att medverka, när Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) konstituerades 7 maj 1856. Möjligen kan L ha känt sig friare i sin ställning som s k provinsombud i EFS än som anställd kolportör. Under de närmaste åren reste han inom samma distrikt som tidigare utan lön, samtidigt som han under mellanperioder skötte gården. Först i dec 1864 kallades han till sammanslutningens första reseombud o fortsatte sedan i tre årtionden sitt rörliga predikantliv med hela Sverige som arbetsfält. 1886 reste han t ex 430 mil under 113 dagar. I nov 1867 ombads L att flytta till Sthlm, där han efter C O Rosenius&#146, sjukdom o död (febr 1868) enligt dennes egen önskan kallades till predikant i den anrika Betlehemskyrkan. Av hans självbiografiska anteckningar framgår, att han med bävan efterträdde sin store föregångare. Som förkunnare med egen profil samlade L åtminstone i början fulla hus. Att hans anseende som predikant var stort visas av att han vid EFS:s årsmöten ofta utsågs att inleda o avsluta högtidssammankomsterna, o hans diskussionsinlägg i frågor av konfessionell o administrativ art tillmättes stor betydelse. Av de fåtaliga predikningar o predikoreferat som bevarats i tryck i Budbäraren, EFS:s huvudorgan, kan man i viss mån bedöma L som förkunnare. Starkt kristocentrisk till innehållet är hans predikan till sin uppläggning &#148,textuell&#148,, dvs exegetiskt texttrogen med löpande kommentar vers för vers, präglad av gedigen bibelkunskap men sällan eller aldrig upplättad av vädjande appeller eller exempelberättelser. Han synes ha följt en homiletisk tradition från Rosenius själv. Att döma av den genomslagskraft, som L:s predikan hade, måste intrycket av personligheten bakom orden ha varit mycket starkt. L var i sitt framträdande lugn, trosviss o frimodig. Trots sin koncilianta läggning slog han omutligt vakt om sin uppfattning. Mot den waldenströmska försoningsläran o de fria nattvardsgångarna ställde han sig avvisande. Med det statskyrkliga tankande, som styrelsen för EFS representerade, var han däremot solidarisk. Sin centrala ställning inom EFS till trots behöll L den enkla titeln reseombud. Redan från början ingick han i EFS:s styrelse, o som medlem av utskottet för inländska missionsavdelningen handledde han med den mångåriga erfarenhetens rätt den växande kolportörsskaran. Vid sekelskiftet slutade han som predikant i Betlehemskyrkan. Han hade där även förestått söndagsskolan, som stod hans hjärta särskilt nära o som han in i det sista ej försummade att besöka. Han lämnade huvudstaden definitivt våren 1901 o flyttade tillbaka till Bjurbäcks gård, där han slutade

Det skulle kunna vara predikanten Karl Johan Lindberg, född i Ödestugu (F) 1821, gift med Johanna Svensson, f. i Nykyrka (R) 1827. De var 1890 bosatta i Klara, Stockholm. (Sveriges befolkning 1890).

Kanske är det samma person på bilderna #87686 och #87699?

Detta ÄR mycket riktigt Carl Henrik Bergman. Jag har haft tillgång till liknande bilder när jag skrivit boken Kalix-Waldemarsudde, som bl.a. innehåller några avsnitt om Carl Henrik Bergman. Boken handlar annars om hans far och bror, båda affärsmän som var med och byggde upp sågverksrörelsen i Kalix, samt ägde Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm på 1800-talet. Mycket riktigt bodde C.H. Bergman på Stora Rosenvik på Djurgården, som fortfarande är i släktens ägo. Magnus Cedergren Sollentuna