I Sveriges befolkning 1900: Krook (felstavat) Anton Albert Theodor f 1847 i Eskilstuna, hustrun Schmitterlöw, Hulda Charlotta f 1866. I Begravda i Sverige: Anton Kraak gravsatt Falu Norslunds kyrkogård, Falun (inget föd.-dödsdatum angivet). I samma grav Schmitterlöw, Amanda, begravd 1/1 1906.

Troligen Johan Axel Kvarnström född 1889-03-16 i Sundborn. Trädgårdslärling i Wassbo. Källa: Aspeboda (W) AIIa:2 (1906-1915) sid 342

Tror det står Axel och inte Joel

Hulda Carolina Wikström, född i Torsång (W)1888-01-06, död där 1937-03-31, gift 1913-04-13 med Anders Johan Nyström. f. i Stora Kopparberg (W) 1878, d. 1858. Hulda Carolina och Anders Johan Nyström vistdes en tid i USA. Hulda Carolina var dotter till Carl Fredrik Wikström, f. 1841, d. 1921, och Anna Charlotta Damström, f. 1847, d. 1925. (Sveriges dödbok, Svinhuvudsläkten i Aspeboda).

Hulda Karolina Vikström (gift Nyström), född 1888-01-06 i Aspeboda (W). Enl uppgift i fotoalbum.

Korporal Jon Blom is my relative.

Japp den här bilden finns i min fars album. Det är Korpral Blom min farfars far

Jon Blom föddes den 4 december 1830 i KRättviks församling i Dalarne. Föräldrarna voro ett fattigt bondfolk. Under uppväxtåren hade han ej tillfälle att inhämta mycket af hvad man plägar kalla bokligt vetande. Först i slutet af 1840-talet tillägnade han sig under en välvillig prästmans ledning de första grunderna i de numera vanliga folkskoleämnena, särskildt räkning och skrifning. På egen hand har han sedan förskaffat sig de kunskaper han äger. Om någon, är han sålunda autodidakt. År 1852 antogs han till småskollärare i sin födelsesocken. Tre år förut hade han ingått som soldat vid Dalregementet. Länge arbetade sedan B. om vintrarna i skolan, om somrarna ute på excercisfältet. År 1859 befordrades han till e. o. lärare vid Rättviks då enda folkskola. Åtta år senare, då en ny folkskola inrättades inom församlingen, blef han ordinarie därstädes efter att hafva erhållit k. m:ts dispens. Folkskolan, som, när B. började, var en obetydlig planta, hann under hans tjänstetid nå en storartad utveckling. I stället för de gamla bryggstugorna upplätos åt den nya ändamålsenliga lokaler med en rikedom af materiel, hvarom knappast någon vågat drömma. De stora afdelningarna delades. Så småningom tillkommo nya ämnen, och de gamla kräfde efterhand en djupare och allsidigare behandling. På sina tjänare ställde den allt större fordringar. Till de efterblifna af dessa hörde dock aldrig B. Med sin begåfning följde han ständigt med och satte sig med lätthet in i nya metoder. Hans käraste ämne var historien. De däruppe i friskt minne lefvande historiska sägnerna, framför allt om kungen, »som gick i våra dalar, som tröskat på vår strand, som hvässte våra pilar, som lossat våra band», hade redan värmt hans barnasinne, och vid våra häfders studium hade han som vuxen erhållit de djupaste intrycken. Han ville därför i synnerhet med detta medel väcka och lifva andra. Mäktigt gripande voro hans skildringar af våra stora minnen. Med tårfyllda ögon lämnade han ofta katedern. Något, som B. dessutom omhuldade med mer än vanligt intresse, var trädgårdsskötseln. Hans förträffliga, väl vårdade anläggning för undervisningen i detta ämne var säkert en af de främsta i sitt slag. Ordningen i B:s skola bar en militärisk prägel. Ofta såg man honom å skolgården deltaga i och leda lärjungarnes lekar. För sina elever hade han städse ett faderligt intresse. Ännu korresponderar han med många af dem. Ej så litet motstånd från bönderna mötte B. i sin skolverksamhet. Länge var det nästan omöjligt att få andra läroböcker än katekes och biblisk historia använda. I »pratböcker» - spenamnet för alla de andra - förbjödo föräldrarna i början formligen barnen att läsa. Att B:s vakna, rastlösa ande äfven skulle sträcka sin verksamhet till andra områden är ju helt naturligt. Under det många af hans lärarekamrater handhade en mängd inkomstbringande »länsmanssysslor», ansåg han alltid sin uppgift vara att deltaga i arbetet för det, som kunde främja det allmännas, hembygdens, fosterlandets utveckling. Ortens järnvägsfråga, sparbanksidén och skarpskytterörelsen hade i honom städse sin nitiske förkämpe. När han tyckte det vara tillgagn, for han ofta från by till by och talade för sin sak. Ansåg han sammanslutning nödig, bildades föreningar, för hvilka han i de flesta fall blef ledare. De mest verksamma af dessa torde hafva varit Rättviks skyttegille, där han var öfverbefälhafvare åren 1863-1894, samt Rättviks husbondeförening, med uppgift att verka för insättningar i sparbanker. Kommunala förtroendeuppdrag tilldelades honom i mängd. Bland annat var han åren 1875-77 landstingsman. År 1881 hade B. som korporal lämnat den militära banan. Åtta år senare eller 1889 tog han afsked äfven från skolläraretjänsten. Af k. m:t erhöll han då medaljen i guldaf femte storleken »för» medborgerlig förtjänst». Många trodde, att han nu skulle söka hvila. Knappt hade han emellertid hunnit lämna skolan, förrän han af »Sveriges försvarsförening» kallades till resetalare rörande den då brännande försvarsfrågan. I friskt minne äro väl ännu de besök, han som sådan åren 1889-92 gjorde i de flesta af Sveriges landskap. Det var den från skarpskytterörelsens glansdagar återuppståndne entusiasten, som nu framträdde och manade till offervillighet för ett älskadt fosterlands försvar. Blotta åsynen afden i »nationaldräkt» klädde veteranen frammanade för det patriotiska sinnet en hel här af minnen från Engelbrekts, Sturars och Vasars dagar. Hans folkliga, af fosterländsk hänförelse burna tal vunno genklang inom skilda samhällsklasser. Också mottogos de med ett ovanlig bifall. År 1893 företog B. en andra föredragsturné. Denna gång hade han af »Fosterländska föreningen» i Dalarne och »Svenska nationalföreningen» i uppdrag att tala i unionsfrågan. Detta ämne var emellertid kanhända alltför ömtåligt och tillika politiskt inveckladt, alltnog, han upphörde med dessa föredrag redan 1894 och återvände till sin förra obemärkthet i den stilla hembygden. Hans framträdande var som kometens. Okänd dök han plötsligt upp och väckte intresse för att därpå lika hastigt försvinna från den offentliga skådebanan. Ännu en gång har det sedan blifvit den gamle förunnadt att, om ock på en blygsam plats, få stå vakt om fosterlandets minnen. När den historiskt ryktbara Ornässtugan 1897 inköpts af staten, förordnades B. till dess tillsyningsman. Mången resande har där sedan dess med stort intresse åhört den ännu obrutne gubbens liffulla berättelser. Skiftande är sålunda den bana, på hvilken 70-åringen kan blicka tillbaka. Med skäl kan väl om honom sägas, hvad som i dessa dagar sagts om en hans samtida landsman: »I ett fosterländskt sinnelag ligger grunden till dalasonens lifsgärning.» Svensk Läraretidning 1900).

Bilden föreställer Jon Blom. Ovanstående uppgifter från Torbjörn Norman stämmer. Blom var en legendarisk folkskollärare och korpral. Han var mycket intresserad av historia och blev känd för sina historielektioner. Sedan Ornäsloftet på 1890-talet köpts in av staten fick Blom tjänst som föreståndare och guide på Ornäs. Han lockade många turister och skrev själv ett häfte om Gustav Vasa. Blom dog 1912 och är begravd på Torsångs kyrkogård. Källa:http://runeberg.org/svlartid/1900/0825.html

Kan passa in på Jon Blom född 1830 i Rättvik, Övre Gärdsjö. Poststationsföreståndare, f d folkskollärare, f d korpral. Klädd i folkdräkt, se bl a knätofsarna. (Sv befolkning 1890)

Signaturen ser ut att vara J Blom.

Kan mannen ha varit anställd av SJ, Statens Järnvägar? Se foto #50224, bunt #50130. Männen är lika varandra.