Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2016-03-01 17:15
Tillbaka
#918
| Tidpunkt | 1842-11-16 |
| Plats | Åsele
|
| Brott |
|
| Avrättades hemort | Älgsjö, Åsele |
| Uppgifter om avrättningen | LAPPMARKENS SISTA AVRÄTTNING Olof halshöggs för mordet på sin gode vän Den avrättning som med säkerhet var den sista i Västerbottens lappmark, var när drängen Olof Salomonsson från Älgsjö i Åsele halshöggs den 16 november 1842. Det är en sorglig historia om en ung man, som i ett desperat behov av pengar brutalt rånmördade en god vän. Bytet blev dessutom tämligen magert. Enligt rannsaknings- och rättegångsprotokollen gick det till så här: På aftonen den 16 januari 1842 meddelade vice kronolänsmannen Lars Haqvin Westman till domhavande (lagmannen) att bondesonen Jon Svensson från Västra Gensjön hittats mördad i ett båthus på norra sidan av Ångermanälven mitt emot Åsele kyrko- och marknadsplats. Westman meddelade också att en yngling skulle ha sett Jon Svensson vid middagstid den 4 januari (vilket var marknadsdag), gå över älven i sällskap med Olof Salomonsson, som var dräng i prästgården. Tidigt på morgonen den sjunde uppsöktes domhavande också av en annan ung man, Adam Adamsson, som berättade att han kunde ta på sin ed, att han den 4 januari vi middagstid sett Jon Svensson gå över älven i sällskap med Olof Salomonsson till norra sidan. Adam uppgav också att en annan yngling skulle ha sett dem gå in i båthuset. Kronolänsman Westman fick då i uppdrag att sända några pålitliga personer för att kalla Olof Salomonsson till domstolen. Olof Salomonsson hade på eftermiddagen den femte (trettondagsafton) rest till Rissjö, tre mil från Åsele. SVÅRT SARGAD Kronolänsman J. E. Grönlund och nämndeman Johan Ersson i Bredträsk vittnade om att de sett Jon Svenssons döda kropp och funnit att huvudet baktill varit mycket blodigt och ett hål varit synligt över vänstra tinningen. En större rispa fanns i pannan och ett djupt sår på högra sidan av halsen. I sin vänstra hand hade Jon hållit en fällkniv när hans lik påträffades. Erik Jonsson från Anundsjö socken och hans hustru Helena Olofsdotter berättade att Jon Svensson natten mellan måndagen den tredje och tisdagen den fjärde bott hos dem i Marcus Marcussons kyrkstuga. Jon hade vid 8-tiden på morgonen den fjärde gått för att tvätta och rusta sig. Dessförinnan hade han köpt ett halft lispund lin av Helena, varvid hans värdfolk sett att han hade mycket pengar och att Jon hade låtit förstå att han hade ännu mera. Jon sa också att han vid sitt besök i Åsele hade köpt flera hästar. Han lovade också Helena och Erik att frakta en del saker åt dem till Anundsjö och för den skull besöka dem på tisdagseftermiddagen. Då inte Jon som avtalat infann sig hade de sökt honom både på tisdagseftermiddagen och påföljande dag. På trettondagens förmiddag, innan Jon hittats mördad, hade de låtit efterlysa honom i kyrkan. De beskrev Jon Svensson som en from och god människa "en riktig människovän". SÅGS PÅ ISEN Ännu ett vittne var ynglingen Jonas Mårtensson. Om Jonas står i rannsakningsprotokollet att han "ännu inte admitterad till Herrans Heliga Nattvard". Jonas berättade, att han på marknadsdagen den fjärde tillsammans med en annan yngling, Alexander Persson mött Olof Salomonsson och en för honom okänd man på Ångermanälven. Jonas och Alexander hade sett Olof och hans följeslagare gå efter den vinterväg, som ledde över älven från kyrko- och marknadsplatsen till norra sidan. Jonas hade också sett Olof och den okände gå in i båthuset och Jonas hade då yttrat att de nog i båthuset hade någon kagge ett förfriska sig ur. På eftermiddagen hade Jonas sedan på marknadsplatsen mött Olof, som bar på en gryta och en panna av järn. HITTADE KROPPEN Sedan det blivit känt att Jon Svensson saknades, hade Jonas berättat för sin far Mårten Persson i Långbäcken om vad han sett på tisdagen. Mårten begav sig därför på trettondagens förmiddag till båthuset och fann där Jon Svensson mördad. Han blev naturligtvis mycket uppskrämd och skyndade för att tillkalla andra personer. En av dessa var Olof Salomonssons broder Hans. Mårten Persson var dock för upprörd för att se vilka skador liket hade men kunde se att skjortan var uppriven och att Jon i sin vänstra hand höll en fällkniv. Adjunkten Olof Lindahl, son till prosten Olof Lindahl, vittnade och berättade att Olof Salomonsson i regel "villigt och beskedligt" uppfyllt sina åligganden och att han bett om lov att få resa till marknaden i Lycksele som skulle börja den 11 januari. Olof Salomonsson hade också bett om och fått lov av prostinnan att dessförinnan fara till Borgsjön för att köra ihop timmer på ett hemman, som han ämnade köpa. Han gjorde ingetdera, utan for som tidigare nämnts till Rissjön på eftermiddagen den femte, där han hälsade på sin fästmö Brita Lisa Larsdotter. TEG OM MISSTANKEN När Olof Salomonsson på förmiddagen fredagen den sjunde var på väg tillbaka till Åsele möttes han på vägen av de personer, som sänts ut för att hämta honom. De nämnde ingenting till Olof om varför han kallats till tinget, men han förstod säkert vad saken gällde. I det prästbetyg som skrev den 7 januari står: "Drängen Olof Salomonsson är född av ägta säng 1817 den 6te october utaf Föräldrarne före Bonden Salomon Christoffersson och dess hustru Gertrud Hansdotter i Elgsjö by av nedanskrefne församling, eger förswarlig kunskap i sina Christendoms Stycken, begagnar Herreans H Nattvard, vilket skedde senast den 30maji 1841, har i hitintills icke varit för något lagbrott anklagad”. Betygar Åsele den 7:de Januari 1842, O. Lindahl. Vid 11-tiden den sjunde anmälde nämndemannen Nils Johan Edin att han, biträdd av bonden Christoffer Olofsson med flera, kallat Olof Salomonsson till rätten. Olof fick genast framträda och befanns var "af lång och grof växt, med aflångt ljuslätt ansigte, ljust hår, blå ögon och korta polisonger samt känd för öfverlägsen styrka". NEKADE FÖRST På frågan om Olof kände Jon Svensson svarade han "ja", men förnekade att han skulle ha hört att Jon hade mördats. När Olof sedan tillfrågades om han vid middagstiden den fjärde gjort Jon Svensson sällskap över älven, svarade han att Jon på förmiddagen varit i prästgårdsstallet och besett hästar men förnekade att han gått med Jon över till norra sidan. Olof erinrades att noga övertänka sitt svar men fortsatte trots allt att neka. Han försökte först säga att han inte så noga mindes vad han gjorde den aktuella tiden och försökte sedan hänvisa till några namngivna personer, som han skulle ha varit tillsammans med vid den tid då mordet begicks. När Olof fick höra vad vittnena hade sagt, påminde han sig att han på tisdagen vid middagstid hade följt sin svåger Jon Gulliksson från Trehörningen över älven för att trampa upp en väg. Efter middagen kallade domhavande Olof till enskilt samtal. Olof påmindes om att med i en sann ånger uttalad bekännelse över det brott han otvivelaktigt hade begått, skulle han bana sin väg till Guds nåd och förbarmelse. "Men ehuru Olof Salomonsson derunder visade djup själsångest och utgjöt si i strida tårar kunde han dock inte till bekännelse förmås, utan blev han i afbidan på Rannsakningens fortsättning till häktet afförd". När Olof suttit i häktet en dryg timme hade han kommit till djup ångest och begärt enskilt samtal med församlingens prästerskap. Han beklagade sin belägenhet, mänsklig någ och den sorg han gjort sina anhöriga. Sedan avlade Olof med lättat sinne full bekännelse inför domstolen. Måndagen den 3 januari hade Olof bytt hästar med brodern Jon Ersson från Körningsby i Nordingrå socken och erlagt löfte om snar återbetalning lånat 45 riksdaler av Sven Jonsson i Sör - Åsele och 5 riksdaler av Henric Eriksson i Älgsjön. Olof såg dock ingen möjlighet att betala tillbaka dessa pengar, varför han på tisdagsmorgonen fattade sitt beslut, att mörda och råna Jon Svenson, som han känt sedan 5-6 år och förmodade ha mycket pengar. Han uppsökte därför på förmiddagen Jon och övertalade honom att följa med till ett på Ångermanälvens norra sida beläget båthus, där Olof hämtade en hammare oh han i Jons åsyn stoppade i sin rockficka. Till saken hör att Olof och Jon var goda vänner. De fortsatte vandringen över älven till båthuset, där de båda gick in - Jon först och Olof efter. Jon som ju inte kunde se någon häst därinne, hade då frågat efter den och fick då till svar att den ännu inte anlänt. I samma ögonblick tog Olof upp hammaren ur sin rockficka och gav Jon åtminstone tre hammarslag i huvudet. Jon svimmade redan vid första slaget och föll omkull över en båt utan att vidare yttra något. Olof tog plånboken ur Jons bröstficka och länsade den på kontanter. Ur den mördades ficka tog Olof en fällkniv och gav jon ett djupt hugg i högra sidan av halsen. Sedan satte Olof kniven i Jons vänstra hand så att det skulle se ut som om han hade mördat sig själv. Olof hade noga aktat sig för att bli blodig om händerna. Hammaren som var blodbestänkt tvättade han av i snön. På väg tillbaka till marknadsplatsen gömde han hammaren bakom ett vedlider i prästgården. Olof förnekade bestämt att någon annan skulle ha varit delaktig i mordet. En annan bidragande orsak till att han begick sitt brott, var hans förälskelse i Britta Lisa Larsdotter. För den skull ville han köpa ett hemman i Borgsjön och där bosätta sig med sin blivande hustru. Han omtalade vidare att han hade nio syskon, vilka liksom hans föräldrar ännu levde. På frågan om inte Olof fruktat att ett så grovt brott, begånget mitt på ljusa dagen när marknad hölls och mycket folk var samlat och vid en allmänt befaren väg, genast skulle upptäckas, svarade Olof, att när han följde Jon till båthuset föreföll det honom inte annorlunda än om han hade följt ett skäligt djur. KROG RUNDA Olof hade till en del ännu blodig om händerna återvänt till marknadsplatsen och på åtskilliga krogar försökt, att genom förtärande av starka drycker nedtysta sitt uppvaknande samvetes anklagande röst, men att detta bemödande misslyckats och att Olof derföre återgått uti marknaden samt av de från Jon Svensson tillgripna penningarna köpt de å förra tinget uppgifna persedlarna, nemligen Jerngrytorna av en handlande Gellerstedt från Hernösand, jernstängerna af en okänd person och fickuret med widhängande kjed af en resande Tysk. Han återvände på eftermiddagen till prästgården, där han som tidigare nämnts fått lov att resa, först till Borgsjön och sedan till Lycksele. Dagen därpå hade Olof fortfarande inte rest iväg. När han kom inför att äta middag hade hans legosyster Inga Magdalena Olofsdotter anmärkt, att Olof såg så underlig ut i sina. Han hade då sett sig i en spegel och blivit förskräckt över sina vilda blickar. På eftermiddagen reste så Olof till Rissjön, där han hos bonden Lars Larsson varit i sällskap med sin fästmö Brita Lisa Larsdotter. Hon sade sedan i sitt vittnesmål att hon aldrig någonsin märkt att Olof traktat efter andras liv eller egendom. Han hade inte heller vid sitt sista besök för Brita Lisa yppat något om vad han hade gjort men verkat dyster och underlig. SYNDIGA BEGÄR I personundersökningen om Olof Salomonsson står skrivet. ..."att han ifrån sin spädaste ålder utaf sina föräldrar blifvit förmanad till gudsfruktan och dygd, men ej lyssnat till ömma råd, utan som han uttryckt sig. följt all werldens gång och låtit de syndiga begären hos sig blifva herskande: att han i synnerhet under de sista 7-8 åren haft en olycklig böjelse för kortspel och derpå förslösat sina tillgångar". I sitt vittnesmål vid urtima ting den 8 mars omtalade den mördades fader Sven Jonsson, att sonen var född den 30 augusti 1812 och att han på tredje året var gift med Märta Andersdotter, "som i detta äktenskap blott framfört ett barn, hvilklet jemt modre ännu lefver, i fler år stått i vänskapligt förhållande med häktade Olof Salomonsson. DÖDSDOMEN Efter rannsakningen den 7 januari sändes Olof säkert fängslad till länshäktet i Umeå. Men han återfördes till Åsele till den rättegång som hölls där den 8 och 9 mars. Han dömdes "att för dessa grofva brott, sig sjelft till straff och androm till varnagel, mista lifvt och halshuggas". Domen innebar också att Olof inte fick begravas på vanligt sätt, utan skulle bara nedgrävas. I död- och begravningsboken från Åsele för 1842 står det: Halshuggen för begånget mord" medan kolumnen som upplyser om begravning lämnats tom. Det vanliga var att den avrättade nedgrävdes på avrättningsplatsen. Den 11 november 1842 återkom Olof för sista gången till Åsele och den 16 november verkställdes avrättningen. domen hade då fastställts av Svea hovrätt och Kunglig Maj:t Olof sökte aldrig nåd, vilket kan tyckas märkligt. Men en nådeansökan torde knappast ha räddat honom från stupstocken. ETT ENDA HUGG Enligt en muntlig berättelse skulle Olof Salomonssons avrättning ha samlat en stor skara åskådare. För att se bättre hade en del av dessa klättrat upp i träden runt avrättningsplatsen. Skarprättaren väntade i ett svart tält mitt emot stupstocken. När Olof lagts tillrätta kom skarprättaren ut ur sitt tält och gick till stupstocken med blicken riktad rakt fram på sitt mål. Sedan han med ett hugg skilt Olofs huvud från kroppen, vände han och gick tillbaka in i sitt tält. En del åskådare svimmade. TIO PER ÅR Ända fram till 1877 var avrättningar offentliga. Mellan åren 1800 - 1865 avrättades i vårt land i genomsnitt tio människor per år. 1864 kom en mildare strafflag och 1867 var det nära att dödstraffet skulle avskaffas. Mellan 1865 och 1910, då sista dödsdomen verkställdes, avrättades 15 människor, däribland en kvinna. Dödstraffet avskaffades 1921 men behölls för vissa brott i krigstid ända fram till 1973. Sedan dess står dödsstraffets definitiva avskaffning inskrivet i vår grundlag. Birger Grundström Grundfors, Gunnarn (Skriftliga källor till denna artikel är rannsaknings- och rättegångsprotokoll för Åsele tingslag och död- och begravningsboken för Åsele församling.) (Avskrift från Västerbottens Kurirens Åsele bilaga juli 1991) Åsele Hembygdsförening Karl Henry Grahn |
| Källa | Birger Grundström Grundfors, Gunnarn (Skriftliga källor till denna artikel är rannsaknings- och rättegångsprotokoll för Åsele tingslag och död- och be |
| Registrerad | 2016-03-01 17:15 |