Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2003-03-21 13:09
Tillbaka
#803
| Tidpunkt | 1830-03-04 |
| Plats | Hällemon
|
| Brott |
|
| Avrättades hemort | Södra Skallsjö |
| Uppgifter om avrättningen | Den sista avrättningen i Valbo Härad i Dalsland: I sin släktutredning Bataljonsgevaldiger Hans Dahls Ättlingar har Olof Ljung på Melleruds Museum och Släktarkiv nedtecknat följande händelser kring den sista avrättningen i Valbo Härad. Domen avkunnades vid tinget, som hölls i häradets tingshus i Tångelanda och avrättningen skedde på den gamla tings- och marknadsplatsen Hällemon ca 5 km söder om Högsäter. Olof Jansson i Rösäter, Högsäter blev natten mellan den 27 och 28 juni 1827 ihjälslagen i närheten av Tångelanda. Peter Michaelsson Svart i Södra Skallsjö blev dömd för dådet och han blev den 4 mars 1830 halshuggen på Valbo härads avrättningsplats Hällemon. Detta var den sista avrättningen i Valbo Härad. Berättelserna kring denna händelse har levt starkt i bygden och nedan återges vad traditionen har att berätta: Drängen Petter Svart var inte särdeles pålitlig. Han försökte komma undan sitt arbete. Gång på gång fick hans husbonde ta i håll med honom på skarpen. Och så var han så begiven på dryckenskap. När han drack blev han farlig, det var allmänt känt. Då var det bäst att hålla sig borta från honom. Hur det gick till när han slutade sin tjänst vet man inte, men det sägs, att när han gick från gården, muttrade han något om att han nog skulle göra upp med husbonden vid lämpligt tillfälle. Det var stor bjudning hos en av storbönderna i trakten. Man hade gått dit så gott som man ur huse. Peters förre husbonde var där så ock Peter. Men de hade inte mycket med varandra att göra. Drängar och husbönder satt inte i samma rum. Det var gott om både mat och dryck och man åt glupskt och drack omåttligt. Brännvinet flödade. Den ene efter den andre fick nog, föll ned i något hörn och somnade, snörvlande och snarkande. Peters förre husbonde märkte också, att han inte tålde mer. Han kände sig illamående och sökte sig mot utgången och gick lite från gården upp i en backe, där han lade sig ned och snart sov tungt. Nu fick Peter Svart av en kollega, som iakttagit den druckne bondens sorti, ett hugnesamt budskap viskat i örat: Han ligger ute i backen och sover - ensam. Nu kan du ta´n Peter var alldeles röd i ögonen och de som kände honom visste, att nu var han farlig. Nu reste han sig långsamt upp från sin stol, och tillsammans med den andre drängen gick han ut ur huset. Nästa morgon hittades bondens massakrerade lik. Huvudet var krossat med en stor sten. Länsmannen var snart på plats och det blev förhör. Män och kvinnor blev kallade för att tala om vad de visste, och det var inte så lite. Någon kunde berätta om fiendskap mellan Peter och hans förre husbonde. En annan hade sett Peter och den andre drängen gå ut tillsammans. Och så var dessa två försvunna sedan dess. Snart var hela bygden på spaning efter Peter och hans kamrat- mördarna. Det var inte lätt att hålla sig undan när alla kände till dådet. Underrättelsen härom spred sig som en löpeld. Det dröjde inte heller länge förrän gärningsmännen var gripna. De fördes till arresten vid Tångelanda tingshus och blev förhörda. Men de erkände ingenting. Men länsman visste medel att få folk att prata. De anhållna fördes i fångtransport till Hälsingborgs fängelse. Här fanns tortyrredskap, som kunde klämma sanningen ur den mest besvärlige brottsling. Peter Svarts kamrat bekände sin medverkan, men han förnekade att han haft något med själva mordet att göra. Det var Peter själv som förövat detta. Trots upprepad tortyr erkände han inget. Båda fångarna fördes nu tillbaka till Tångelanda. Peter dömdes till döden. Han skulle avrättas genom halshuggning och hans kropp skulle därefter steglas, honom till straff och androm till varnagel. Snön låg vit när han fördes från arresten i Tångelanda mot avrättningsplatsen på Hällemon. Längs vägen var det mycket folk från när och fjärran. Vägen gick förbi Högsäters kyrka och det var bestämt, att fången skulle föras dit för att av kyrkoherden beredas till döden. Hela tiden var den dödsdömde svår att hantera. Men de tunga järnbojorna hindrade hans rörelser. Efter en fjärdings väg var man framme vid kyrkan. Kyrkan var överfylld av folk, när man släpade in fången längs mittgången. När kyrkoherden skulle påbörja sitt straff- och förmaningstal till den dödsdömde bröt denne ut i en rad av de grövsta hädelser de församlade någonsin hört och detta i Herrans hus! Prästen påbörjade med hög röst sitt tal, men kom inte långt förrän han ånyo avbröts av fångens vrålade förbannelser och kunde inte fullfölja på grund av de ideliga utbrotten. Fången fördes ut ur kyrkan och vidare den sista biten mot Hällemon. Väl framme släpades han mot stupstocken. Folket trängde sig nära inpå, så det var väldigt trångt när länsman läste upp domen. Mästerman kom med den fruktade bilan med det breda bladet skarpslipat dagen till ära. Nu var det bara själva avrättningen som återstod. Men den blev kulmen på allt det ohyggliga. Fången greps av ett våldsamt raseri och trots de tunga järnkedjorna kämpade han en förtvivlad kamp för att komma loss. Inte förrän sju starka karlar fåt grepp på honom och vridit om hans armar och ben kunde man tvinga ned hans huvud mot stupstocken. Mästerman var snabb. Han missade inte och rött blod sprutade över den vita snön. Länge hängde Peter Svarts kropp kvar till varnagel. |
| Källa | Bataljonsgevaldiger Hans Dahls Ättlingar av Olof Ljung |
| Registrerad | 2003-03-21 13:09 |