Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Faktabanken
- Avrättade
- 2003-03-28 09:57
Tillbaka
#437
| Tidpunkt | 1766 |
| Plats |
|
| Brott | |
| Avrättades hemort | |
| Uppgifter om avrättningen | POSTRÅNET I VATTRÅNG 1766 På 1760-talet fanns det i Välsta socken, i Rogsta församling, en postföreståndare vid namn Jon Broman. Han hade under sig en blott 14 år gammal postförare, Jon Jakobsson. Denne fick tidigt på måndagsmorgonen den 24 november 1766 i uppdrag att rida med postväskan från Välsta och norrut till Harmånger. Allt gick bra till dess den unge ryttaren kom till en plats ungefär en halvmil söder om Wattrångs by. Där fanns på vägens östra sida ett stort stenblock och bakom detta väntade en man vid namn Anders Jonsson. Då pojken kom fram till stenen klev Jonsson fram och tog tag i betslet, varpå hästen stannade. Med sin lediga hand drar Jonsson fram en kniv och skär av remmen mellan postväskan och sadeln. - Vad vill du med posten? skrek pojken. - Bry dig inte, svarade Jonsson, som hade mössan neddragen långt över ansiktet. Pojken fortsatte till Harmånger, där han berättade om rånet. Då postbonden på Backen nr 2 fick höra vad som hänt skyndade han sig att anmäla saken för länsmannen, Hans Rosell. Länsman Rosell ordnade genast skallgång efter rånaren i Vattrångsskogen. En liten bit väster om skogen hittade man ett par sönderskurna brev. Detta var det enda spår man fick tag på. Trots alla ansträngningar blev efterspaningarna resten av dagen resultatlösa. Nämndeman Johan Eriksson i Vattrång hade under skallgången saknat tre av sina bybor. Han blev orolig över detta och undersökte saken. Två av de tre hade skäl för sin frånvaro och den tredje, en viss Anders Jonsson, menade att han vid tiden för skallgången befunnit sig vid Svedja kvarn och ett par andra ställen. Detta fann dock nämndeman Eriksson vara osanning. Anders Jonsson började sedan att bortförklara sig och trasslade ihop det så pass att nämndemannens misstankar snart väcktes på allvar. Under natten som följde efter förhöret så började Jonsson att grubbla och fick dåligt samvete för vad han hade ställt till med, så nästa morgon gick han till nämndemannen och erkände sin skuld. Eriksson uppmanade Jonsson att upprepa sin bekännelse för myndigheterna samt att be om en mild dom. Tillsammans begav de sig till komminister Granlund på Backen och med dennes sällskap vidare till prosten Södermark. Sedan länsman Rosell tillkallats upprepade Jonsson under många tecken till stor ånger sin bekännelse. Den stulna postväskan innehöll bl a kontanter i form av 117 daler kopparmynt, nio stycken paket vilka Jonsson ej hade öppnat, samt Umeå postpåse som han efter dådet hade gömt under nämndemannens häbbre. Den 1 december rannsakades Anders Jonsson. Han uppgav att han var skyldig sina syskon pengar och att detta var motivet till postrånet den 24 november. Vidare påpekade han att det inte var lämpligt att en liten gosse och en oduglig häst skulle få framföra posten. Detta hade lockat honom till rånet. Jonssons hustru, Anna Larsdotter, bad under tårar om förskoning med hänvisning till makens frivilliga bekännelse och med framhållande av sin egen och sina barns sorgliga belägenheter. Men detta till trots blev rättens dom handavhuggning, halshuggning och stegling (uppspikning av stympat lik). Då den avrättades änka skulle bege sig till staden (Hudiksvall?) för att skaffa några tillbehör till begravningen så sägs det att hon tog vägen över Vattlång-Ilsbo för att slippa passera avrättningsplatsen, där de sorgliga kvarlevorna av hennes make fanns. Stenen där överfallet ägde rum fick senare namnet Poststenen och kallades så ända tills år 1925, då den bortsprängdes. |
| Källa | Uppgifter enligt Olle Olsson, Harmånger (även publicerat i Hudiksvalls Tidning) |
| Registrerad | 2003-03-28 09:57 |