Bland bybor och baddjävlar

Sedan slutet av 1880-talet tillbringar min familj sommaren på en ö i Stockholms skärgård. Det var min morfars far som, hemkommen från 25 framgångsrika år i Ryssland, vistades några säsonger på pensionat här på ön och som därefter lät bygga sig en sommarvilla, som han kallade Talludden. Huset med sina nio rum, punschveranda,  jordkällare, snickarbod och mangelbod samt utedass (tvåhåls) hade vi sedan i 80 år. Tyvärr byggde ”farfar” på ofri grund, vilket medförde att vi så småningom blev vräkta, varvid den underbara villan med sin snickarglädje och sitt koppartak tvångsinlöstes för den facila summan 29.500 kronor.

Efter 25 år av somrig husvilla, lyckades det oss dock för ca 15 år sedan att återskapa åtminstone en del av vårt paradis. Morfars far hade nämligen också köpt några hektar ängar, berg och skog på samma ö och efter sju sorger och sju gånger sjuttio bedrövelser, fick vi till sist det efterlängtade bygglovet. Tillbaka på ön njuter vi nu av den säregna skärgårdsnaturen, havet, skogen och ängarna, och känner oss på något sätt återbördade. Exilen är över!

Helt accepterad blir man emellertid aldrig såsom varande ”utböling” i skärgården. Det hjälper inte att släkten har varit här sedan 1880-talet och faktiskt äger mark alltsedan dess. Vi härstammar ju inte från släkterna Österman eller Westerman, och det är en oändlig rangskillnad mellan dessa och oss utsocknes, en rågång som inte ens den lekfulla dragkampen mellan bybor och baddjävlar på midsommarafton förmår överbrygga.

Ändå är denna kvardröjande uppsortering av människor på våra attraktiva semesterorter ett intet mot den högst verkliga och potentiellt farliga segregation vi upplever i våra städer och samhällen i dag, med ”etniska svenskar” i sina kvarter och stadsdelar, ”utrikesfödda” i sina. Denna utveckling är förmodligen inte planerad, men man har inte heller försökt motverka den. Och framför allt har man inte brytt sig om att studera och lära av historien. Eller litteraturen. Kan politiker och samhällsplanerare av idag sin Wilhelm Moberg, sin Moa Martinsson och sin Astrid Lindgren? Eyvind Johnson? Sara Lidman? Charles Dickens? Förmodligen inte!

Som släktforskare kan vi knappast undgå att komma i kontakt med det gamla klassamhället med överklass, medelklass och underklass – ”fint folk” och ”enkla människor” både i städerna och på landsbygden. Vi lär oss förstå skillnaden mellan självägande bönder, torpare och statare, mellan fabriksägare, bokhållare, arbetare och daglönare, mellan adelsfröknar, mamseller, dejor och pigor. Vi noterar hur klassgränserna så småningom bleknar bort och hur välstånd och någon sorts jämställdhet börjar spira. Hur murarna människor emellan rivs för att sedan återuppstå i ny oönskad skepnad, där etniskt ursprung, snarare än duglighet och flit, avgör var du bor och hur du har det.

Ungefär som i skärgården …

Bilden:

Villa Talludden färdig! Bilden från 1894 visar det ståtliga skärgårdhuset i all sin glans och den stolte byggherren, Bror Johan Sandgren (1829-1917) sitter på andra våningens balkong och beundrar utsikten tillsammans med dottern Emma (1867-1944). Nere på marken står yngste sonen Ernst Ludvig Sandgren (1882-1950). Familjen har nyligen återvänt från ett kvartssekel i Ryssland.