Så firade släkten jul på 1870-talet

Julgranspyntning omkring år 1900. Foto: Carl Victorin/Västergötlands museum
Häng med på ett skjutglatt julfirande i Halland, ett i måttlighetens tecken i Västerbotten och ett desto stojigare i Dalsland när vi såhär i juletid gör några nedslag i Institutet för språk och folkminnens samlingar. 

Institutet för språk och folkminnen (Isof) har via sin sökdatabas Folke tillgängliggjort mängder av folklivsskildringar. Främst i form av så kallade frågelistsvar, där frågor kring traditioner, skrock, seder och bruk besvarats av "vanliga" personer, varav många var födda på 1860-talet och framåt. I det senaste numret av Släkthistoriskt Forum djupdök vi i några av dem som berättar om hur julen firades på olika håll i landet. 

Svenssonjulen av idag, med köttbullar, julgran och mängder av julklappar har som många vet inte en särskilt lång historia. Men det är ändå förvånande hur annorlunda det var bara tre, fyra generationer bakåt i tiden. Här får du en inblick i jultraditionerna på tre håll i landet – men självklart ska du inte missa att även söka upp just dina släktingars hemtrakter.

Julfirande i Halland 1870-1880-tal

Om julen i halländska Veinge berättar Edvard Erlandsson. Källan, det handskrivna dokumentet från 1923, har accessionsnummer: VFF 737:b, Göteborg, och finns i Institutet för språk och folkminnens arkiv.
Klockan tre på julaftonseftermiddagen ringde det till helg i Halländska Veinge socken där Edvard Erlandsson (född 1865) växte upp. Efter att ”med en viktig och andäktig min” ha nubbat upp jularken, burit in julveden och strött ut julhalmen i farstun och storstugan, var det dags för fadern att med stor omsorg stoppa sin bössa. Sedan inleddes julfirandet med de första julskotten. Ju högre skräll desto bättre. Från gårdarna runt omkring hördes svarsskotten, då även grannarna gjort sig redo med vad de hade i skjutvapenväg.

Edvard var yngst av tio syskon, varav sex ”i livet” och familjen hörde nog mer till de fattiga än till de rika, som han själv uttrycker det. Men på gården, som bestod av tre sammanbyggda längor, fanns i alla fall tre till fyra kor och tidvis en häst eller ett par oxar i stallet.

Efter att startskotten fyrats av bar det av till kyrkan för att lyssna på aftonsången. Vid återkomsten till hemmet var det dags att fyra av ytterligare en tre, fyra skott.

Efter att gårdens djur, inklusive småfåglarna, hade utfodrats dukades så bordet för husfolket. Det serverades kokt fläsk, sylta, stekt blodkorv (i Veinge kallad pölsa), brynt grönkål och senap till fläsket. Till det bröd, öl och brännvin. Även barnen skulle få sig varsin sup. Senare på kvällen serverades lutfisk och gröt.

Klappar på gott och ont

En stor del av kvällen ägnades åt olika lekar. Enligt Edvard var somliga av dem rätt halsbrytande, med inslag av klättrande på möbler och brottningsmatcher i halmen. Dessa uppskattades allra mest av fadern, som också brukade utgå med segern. Lite mindre våldsamma lekar var mala senap (Edvards mammas favorit), dra kavle och väga salt. När man tröttnat tog gåtgissande eller överlämnande av julklappar vid. Då och då hände det att någon slet upp dörren, kastade in ett halminsvept paket för att sedan snabbt ta till reträtten. Målet för husfolket var då att försöka ta fast julklappskastaren och tvinga in denne på mat och dryck.

En ovän, kanske en avvisad friare, kunde ta chansen att hämnas genom att slänga in något otrevligt, en inslagen komocka eller liknande. Då var det förstås desto viktigare att hinna undan i tid.

Skrock och ”magiska” ritualer var något helt naturligt under det sena 1800-talet, så också i det Erlandssonska hemmet. Bland annat utfördes en rituell tvagning som skulle ge framgång under det kommande året: Var och en skulle tvätta sig i vattnet som blivit över efter fiskkoket.

Den som orkade hålla sig uppe lite till hoppades på att få se den omtalade jullågan tändas på himlavalvet. Men Edvard kunde inte beskriva ljusfenomenet närmare – han hade själv aldrig sett det och inte heller träffat på någon annan som gjort det.

Läs hela dokumentet i Isofs databas Folke: https://sok.folke.isof.se/records/vff00737:b_193646

Jul i Bjurträsket 1880-1900

I Bjurträsket förekom julgranar, men inte i de enklare hemmen. Desto vanligare var den julkrona, av vass eller råghalm, som du ser en skiss av ovan. Källa: Bjurträsk, Västerbotten: ULMA 12590, Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.
Julfirandet i Bjurträsket i Norsjö, Västerbotten, gick mer i sparsamhetens tecken. I alla fall om man får tro Bertil Nygren, som i slutet av 1930-talet intervjuade sju personer födda i trakten mellan 1849 och 1864 för dåvarande Landsmålsarkivets räkning. Men man låg för den skull inte på latsidan när det kom till julfejandet. Uttrycket ”he schin som tri daaga före jula” – det ser ut som tre dagar före jul – skvallrar om att stökandet då var som mest intensivt. Att vända uppochned på stugan var säkert välbehövligt: I de flesta hem städades det ordentligt bara två gånger om året: Vid jul och vid midsommar.

Någon större julbyk var det däremot inte många som ägnade sig åt, då det var betydligt lättare att tvätta i töväder. Men traditionen bjöd att man i alla fall bytte underkläder på julaftonsmorgon. Det, och att ta på sig någonting nysytt, skulle förhindra otur under året.

Julebrygd för fattig och rik

Julöl eller motsvarande dricka bryggdes i nästan varenda stuga. Vad det gjordes på berodde på vad man hade till hands. I fattigare hem kunde det vara enris eller havrehalm som fick dra i en lag som senare förenades med en jästbubblande blandning där skållat rågmjöl kunde utgöra basen. De välbeställda bryggde sitt öl på malt, men bara ett fåtal var så slösaktiga att de tillsatte humle.

Julgran och jultomte var nymodigheter man knappt hade hört talas om under det sena 1870-1880-talet, i alla fall i Bjurträsk. Särskilt tomten som fryntlig julklappsutdelare var för de flesta helt obekant. Julklappar förekom i alla fall från det sena 1870-talet och överlämnades då oftast på samma lite abrupta sätt som i halländska Veinge. Med skillnaden att de inkastade presenterna i Bjurträsket kallades för ”klaffar”.

Gustava Nilsson (född 1862) berättar om julaftonskvällen år 1867 att en pojke från grannbyn kommit förbi med ett paket, som han lämnat på en stol. Barnen på gården ”voro ej vana vid julklappar” och förstod inte vad det hela handlade om, men modern förklarade att det var en ”julklaff” de hade fått.

Julbaket var inte så ”vidlyftigt”. Men ett slags bröd, ”sötstöpta” rågbullar, ansågs obligatoriska till jul. Tunnbrödet av ojäst kornmjöl var en stapelvara i de flesta hem och hos de välbeställda knaprades det även på friterade vetebröd, kallade ”kusar” eller köpta pepparkakor när sötsuget satte in.

Ingen gris på julbordet

Julmaten kunde bestå av ett par, tre olika korvar, en liten julhög ned bröd och en extraranson smör till var och en. I Bjurträsket kunde det serveras en julgröt av potatismjöl och mjölk med en obligatorisk smörklick på, köttsoppa med bröd eller kokt potatis, tunnbröd, smör och kött eller fisk till. Lite bättre vardagsmat snarare än traditionstyngda julrätter. Fortfarande på 1880-talet var griskött så ovanligt och märkvärdigt att det inte tagit plats på julbordet. Man höll sig i allmänhet inte med grisar så långt norrut.

Att besöka kyrkan i juletid var däremot en självklarhet. Men då folk bodde glest kunde vägen till kyrkan vara lång. Kanske var det därför man i kyrkan höll både julotta och högmässa ”i ett kör”. Det blev långdraget, inte minst då kyrkan var ouppvärmd. Men när kyrkobesöket var avklarat väntade en hisnande kappkörning över Byssviken i Norsjön. Det vinnande slädekipaget skulle bli först klar med slåtter och skörd under det kommande året.

Läs hela dokumentet i Isofs databas Folke: https://sok.folke.isof.se/records/12590_24340

Dalsländsk jul på 1870–1880-talet

En ingående beskrivning av julfirandet i dalsländska Töftedal ger J. E. Lindgren. Källa: https://folke.isof.se/records/vff01545_195822
I den dalsländska socknen Töftedal pågick julens kalasande både länge och väl. Förfesten var Luciadagen, då en rejäl måltid dukades upp för att fira att tröskningen var klar.

På julaftonsmorgonen vaknade man som på många andra håll tidigt för att hinna med de rituella förberedelserna: Omsorgsfull utfodring av djuren, inbärande av julveden och spridande av julhalm på golvet. När allt var klart var vardagligt arbete, som vedhuggning eller tröskning strängt förbjudet. ”Julfren” skulle inte störas, det var syndigt.

Tidigt hade en stor gryta med vatten, "fläsk och kött” satts på spisen. När det mesta av förberedelserna var klara vid 8-9-tiden samlades alla runt den stora ringspisen med var sin torkad brödkaka (tönnkaka) under armen. Brödet doppades och åts på stående fot.

I detta hem, beskrivet av en J. E. Lindgren, född 1866, brukade man ha en julgran. Den kläddes med ljus, äpplen och dekorationer av färgat papper klippt i stjärnor, cirklar och remsor.

Bönan i gröten

Enligt den lokala mattraditionen skulle julhögen läggas på julbordet först. Sedan julosten, ”smörtefatet”, brännvinsflaskan och en liten julhög till varje barn. Fanns det tjänare skulle de ha ”lika som barnen”. Varmrätterna bestod av ett stort fat med risgrynsgröt och ”fiskstuvning” av norsk klippfisk, kött, fläsk och pannkaka. I stället för mandel lade den dalsländska husmodern en böna i gröten. Den som fick bönan skulle det hända något lustigt under året.

Mellan juldagarna och nyår var julkalasens gyllene tid.  ”Man gick ur den ena stugan i den andra, åt, drack och roade sig med lekar, visor, ordlekar, gissegåtor samt dans till fiolmusik av bygdespelaren.” Alla som kunde ”gjorde julkalas” och var byn stor pågick festandet fram till och med tjugondag Knut, då julen skulle dansas ut – av gamla som unga.

Under mellandagarna kunde ungdomarna också ”gå julbock”. Det började med att masker klipptes till av vitt och svart fårskinn. Hål för näsa, ögon och mun skars ut och sedan klipptes eller rakades panna och kinder, medan ullen på hakan fick sitta kvar som skägg. Pojkarna var ”getter” med kjortlar till de vita maskerna och flickorna ”bockar” med byxor, rockar och svarta masker. ”Hela sällskapet – som ibland kunde uppgå till 20-talet – gick så från hus till hus, ibland så lång natten var, under skämt och glam av alla upptänkliga slag. Traktering vankades i form av mat och brännvin”, berättar J. E. Lindgren. På sista stället ordnades dans som pågick tills den nya dagen grydde.

Läs hela dokumentet i Folke: https://folke.isof.se/records/vff01545_195822/search/vff01545_195822

Ur magasinet Släkthistoriskt Forum

Artikeln ovan är hämtad från det senaste numret av Släkthistoriskt Forum, (nr 5 2025) –  magasinet för dig som släktforskar. Unnar du dig själv en prenumeration har du fem välfyllda nummer att se fram emot under det kommande året. 

En helårsprenumeration kostar 419 kr. Du kan även prenumerera digitalt och på olika paket.

Läs mer och börja prenumerera