Veckans gravsten – Judiska begravningsplatsen i Warszawa

Foto: Jolanta Dyr. Delad via Wikipedia under licensen: CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=28379705
I dag är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. I år har det gått 75 år sedan dess och i Veckans gravsten uppmärksammar vi i dag den judiska begravningsplatsen i Warszawa, som är en av de största judiska begravningsplatserna i världen och en viloplats för många av Förintelsens offer.

Den judiska begravningsplatsen i Warszawa är belägen på Okopowagatan och rymmer utöver 250 000 uppmärkta gravar även massgravar med offer från upproret i gettot i Warszawa 1943, då 7 000 judar dödades. De överlevande i gettot – cirka 50 000 personer – deporterades till förintelseläger där de flesta av dem mördades.

Grundades 1806

Begravningsplatsen grundades 1806 och anledningen var att begravningsplatsen Bródno Jewish Cemetery (grundad 1769) inte längre räckte till. Den första begravningen ägde rum den 6 december 1806. Den avlidnes namn var Nachum, men tyvärr finns inte gravstenen kvar. Den första kvinnan som begravdes hette Sara och hon hade avlidit den 8 september 1807.

Under de första decennierna begravdes mestadels välbärgade personer på begravningsplatsen. De fattiga fick trängas ihop på den gamla, som fortfarande var i bruk. Men redan 1824 var begravningsplatsen för liten och den byggdes ut i flera omgångar 1828, 1840 och 1848. Runt mitten av seklet började alla samhällsklasser att begravas där. Begravningsplatsen var, liksom den katolska grannkyrkogården, skild från stadskärnan i Warszawa med ett djupt dike. Inte förrän 1873 byggdes det en bro. En synagoga och två begravningshus, en för män och en för kvinnor, invigdes 1877.

Eftersom alla judiska trosinriktningar skulle samsas på samma plats uppstod ofta meningsskiljaktigheter. Detta ledde fram till att begravningsplatsen 1913 delades i fyra delar: en för ortodoxa judar, en för reformjudar, en för barn och en för militär- och stadsbegravningar.

Skändad under andra världskriget

Efter första världskriget byggdes fjorton jordvallar avsedda för barn att begravas i. På 1930-talet var hela begravningsplatsen omgiven av en hög mur och 1939 påbörjades byggandet av ett mausoleum för de judar som slogs för Polens oberoende 1919-1920. Men arbetet stoppades samma år, när tyskarna invaderade Polen.

Under andra världskriget förstördes stora delar av begravningsplatsen. Tyskarna använde den för massgravar för de som mördades i samband med upproret i det judiska gettot 1943 och efter Warszawaupproret året därpå. Tyskarna tog ingen hänsyn till vilken religion de begravda hade – alla lades i samma massgravar. Den 15 maj 1943 sprängde tyskarna alla byggnader på begravningsplatsen, bara små delar av dem finns kvar i dag. Under Warszawaupproret gick frontlinjen rakt genom begravningsplatsen vilket medförde än mer förstörelse.

Efter kriget öppnades begravningsplatsen igen. Kommunistregimen planerade att bygga en väg tvärs över den, men de planerna verkställdes aldrig.

På 1990-talet påbörjade den judiska församlingen renovering av begravningsplatsen med finansiellt stöd från bland annat staden. Begravningsplatsen används fortfarande och 20-30 begravningar äger rum varje år.

FAKTA: Upproret i Warszawas getto

Det som kallas upproret i Warszawas getto bröt ut 19 april 1943 när den judiska motståndsrörelsen tog till vapen. Gettot hade inrättats 1940 och sommaren 1942 började deporteringen av judar till olika förintelseläger – främst till Treblinka. Redan efter en månad hade 300 000 personer av 350 000 deporterats och gettots yta minskades samtidigt till en fjärdedel. I början av 1943 planerade tyskarna att tömma gettot helt.

I gettot visste man vid det här laget vad som hände med de som deporterades. Vid den första deportationen i januari 1943 utbröt strider med många dödsoffer. Totalt fångade tyskarna in 6 000 personer vid detta tillfälle och dessa deporterades.

Motståndsrörelsen var förberedd när SS-styrkor den 19 april gick in gettot för att slutgiltigt likvidera det. Motståndsmännen var många färre än tyskarna och var mycket sämre beväpnade. Tyskarna hade flygplan, artilleri, pansarfordon med mera, medan motståndsmännen på sin höjd hade revolvrar, karbiner och bensinbomber. I en månad höll motståndsrörelsen stånd innan gettot föll. Över 7 000 judar och 16 SS-män (enligt vissa källor runt 1 000) dödades. De överlevande deporterades till förintelselägren Poniatowa, Trawniki och Majdanek (42 000) och Treblinka (7 000).

Upproret skildras bland annat i Leon Uris roman Mila 18 (1961), TV-serien Förintelsen (1978) och Roman Polanskis film The Pianist (2002).