Veckans gravsten – Lantvärnskyrkogårdarna

Plansch som visar uniformerna för subaltern, stabsofficer och manskap vid Lantvärn. Bildkälla: Kjell Hedberg/Armémuseum (AMA.0006694)Krig och farsoter går hand i hand – risken att dö av sjukdomar var förr mycket större än risken att dö i strid. Epidemier i Sverige skördade under kriget mot Ryssland 1808-1809 fler offer än vad striderna gjorde. Många av de avlidna var inkallade lantvärnsmän och de begravdes ofta på speciella kyrkogårdar som benämndes Lantvärnskyrkogårdar.

När Ryssland anföll Finland 1808 räckte inte den indelta armén till. Det beslutades då att ett lantvärn skulle skapas där alla ogifta män mellan 18 och 25 år skulle ingå. Dock undantogs stora grupper såsom studenter och självägande bönder. Som mest kom lantvärnet att omfatta närmare 30 000 man och det verkade fram till 1811. Lantvärnet var dåligt tränat och utrustat och dödligheten, främst i sjukdomar, var mycket stor – över 6 000 inkallade avled. När allt fler började propagera för allmän värnplikt i mitten av 1800-talet hade bönderna, som drabbats värst, detta i åtanke och bromsade införandet av allmän värnplikt under en lång tid. Först 1901 infördes den allmänna värnplikten och ersatte indelningsverket.

Sjukdomarna drabbade många

Det en stor del av de inkallade avled av kallades lantvärnssjuka och sjukdomarna var oftast rödsot (Dysenteri), nervfeber (Tyfoidfeber) eller tyfus. Många fler än soldaterna drabbades och 1809 stod dessa sjukdomar för en tredjedel av de cirka 100 000 personer som avled i Sverige under året. Ett flertal kyrkogårdar började kallas för lantvärnskyrkogårdar, till exempel kyrkogården vid Skanstull i Stockholm. Denna bytte 1834 namn till kolerakyrkogården då många som samma år avled i koleraepidemin begravdes där.

Kolerakyrkogården i Skanstull, Stockholm. Foto: Holger Ellgaard (under Creative Commons-licensen CC BY-SA 3.0).

Tillfälligt soldatsjukhus

I Västerås inrättades 1808 ett ”Kongl. Arméns sjukhus” som, även om det inte var officiellt uttalat, var ett sjukhus för hemvändande soldater. Sjukhuset var ett provisorium och lades ner 1810 när behovet minskat. På sjukhuset togs framförallt emot soldater som drabbats av lantvärnsjukan. Sjukdomarna behandlades med diverse medikamenten; dekokt av ekbark, arseniksalva, blyättiksalva, kräkmedel och mycket annat. Även stora mängder alkohol användes som invärtes ”botemedel”. De som inte överlevde sjukdomen, eller behandlingen, begravdes på lantvärnskyrkogården vid Oxbackstullen som var belägen vid Skepparbacken och Stora Gatan.

Soldaterna kom främst från Västmanlands län, men en del kom från Jönköpings, Kalmar och Södermanlands län och från flottan. Sannolikt hade många av dessa varit med om striderna 1809 vid Sävar och Ratan i Västerbotten. Även några ryska krigsfångar fick vård på sjukhuset.

En predikant tjänstgjorde vid sjukhuset och hade bland annat som uppgift att inviga begravningsplatsen vid Oxbackstullen. Enligt vissa uppgifter ska denne själv ha drabbats av lantvärnssjukan, i detta fall av nervfeber, och avlidit 1811 av sjukdomen.

Det anlades lantvärnskyrkogårdar på flera andra platser i Sverige, till exempel vid Stockholmsvägen i Norrtälje. Vanligvis var de belägna i närheten av sjukhusinrättningar och har senare gjorts om till andra typer av kyrkogårdar.