berzelius alvinFotogravyr utförd av Meisenbach Riffarth & Co. Berlin. Efter en daguerrotyp tagen 1845 i Berlin av "prof. Wilh. Mitscherlichs hustru". Finns i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.
Veckans gravsten tillhör en framgångsrik kemist och upptäckare som snart kom att tillhöra 1800-talets absouluta kändiselit. Utmärkelserna, förtroendeuppdragen och utnämningarna duggade tätt under hans levnad och vid sin död hade han bland annat blivit adlad två gånger och var Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Jöns Jacob Berzelius föddes den 20 augusti 1779 i Väversunda. Östergötland. Hans föräldrar var prästen och läraren Samuel Berzelius (1744–1783) och Elisabet Dorotea Sjösten (1747-1787). Släktnamnet tog Jacobs farfarsfar när han prästvigts från det gamla namnet på gården Bergsäter (Bergselius) där han växte upp. Jacobs farfar var även han komminister och kyrkoherde.

Fadern avled när Jacob var fyra år och fyra år senare dog även modern, som gift om sig med kyrkoherden Anders Ekmarck (1741-1822). Jacob skickades till sin morbror när styvfadern gifte om sig. Efter studier på Linköpings gymnasium, som han, av ekonomiska skäl fick avbryta flera gånger, började han 1796 vid universitetet i Uppsala. Från början var det tänkt att han skulle gå i släktens fotspår och bli präst, men han valde istället att utbilda sig till läkare. Under studietiden i Linköping hade han börjat intressera sig för naturvetenskap och det övergick till ett fokus på kemi. Han disputerade 1802 och blev medicine doktor 1804. Han tjänstgjorde även som fattigläkare och som adjunkt utan lön vid kirurgiska skolan (Karolinska institutet) i Stockholm – där han mellan 1807 och 1832 var professor i medicin. Åren 1816-1817 och 1820-1822 var han lärare i kemi åt den blivande Oskar I.

Pappa till grundämnesbeteckningarna

Jacob är främst känd för att ha gett grundämnena en- eller tvåbokstavsbeteckningar. Han upptäckte även grundämnena kisel, selen, cerium och torium. Han gav 1818 ut en atomviktstabell med 45 av de då 49 kända grundämnena – den kompletterades 1826 och används i princip oförändrad än i dag.

solna 047 66008Berzelius gravsten finns på Solna kyrkogård. Foto: Pierre Nilsson/Gravstensinventeringen.Han adlades 1818, introducerad 1820, i samband med Karl XIV Johans trontillträde som adlig ätt nummer 2276. Han blev friherre 1835 – introducerad 1836, med nummer 386. Detta var i anslutning till hans bröllop och anses vara kungens bröllopsgåva. Riksdagen tilldelade honom 1841 en årlig pension på 2 000 riksdaler banco.

Han gifte sig 1835 Elisabet Johanna (Betty) Poppius (1811–1884). Hon var dotter till ämbetsmannen Gabriel Poppius (1769-1856) och Anna Gustafva Hochchild (1769-1849). Föräldrarna är begravda i graven bredvid. Bettys far var erbjuden att bli adlad 1843 men tackade nej och blev istället den förste ofrälse att utnämnas till riddare av Serafimerordern.

Jacob blev ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin 1808 – från 1819 till sin död var han dess ständige sekreterare och 1837 blev han ledamot av Svenska Akademin på stol nummer 5. Familjen umgicks med många av den tidens kändisar – Johan Olof Wallin, Tobias Sergel, Esias Tegnér, Jacob Berzelius och många andra. Det var så Betty och Jacob träffades. Paret fick inga barn och därmed utslocknade den friherrliga ätten när Jacob avled den 7 augusti 1848 i Stockholm.

Betty gifte inte om sig efter hans död och avled 1884 i Stockholm. I Rotemansarkivet står hon som Enkefriherrinna.

De är begravda i samma grav på Solna kyrkogård utanför Stockholm.

Här kan du se den i Gravstensinventeringen

Solna kyrkogård

Solna kyrka tillhör Solna församling i Stockholms stift och är belägen mellan Brunnsviken och Ulvsundasjön. Kyrkan omges av Solna kyrkby.

Den äldsta delen – rundhuset med en lanterninförsedd huv- är från slutet av 1100-talet. I Sverige finns det endast åtta rundkyrkor bevarade. Ett vapenhus från 1400-talet ansluter i söder, i öster anskuter ett rektangulärt kor och åt väster ett långhus från 1300-talet. Koret tillkom på 1200-talet och välvdes århundrandet därpå. På dess norra sida ligger sakristian och på östra sida ett gravkor. Det finns ytterligare ett gravkor på långhusets södra sida.

Magnus Gabriel de la Gardie (1622-1686) har bekostat mycket av kyrkans inredning och renoveringen av kyrkan som genomfördes 1673-74. Drottning Ulrika Eleonora ska enligt uppgifter 1708 ha uppfört det Poluska gravkoret och bekostat tornhuven som tillkom efter en brand 1723. Kyrkan försågs med plåttak 1883 och vid en större restaurering 1928 togs bland annat medeltida kyrkmålningar, troligen utförda cirka 1440 av Albertus Pictor, fram.

Powered by Spearhead Software Labs Joomla Facebook Like Button

Senaste nytt

Den som verkligen vill ge sin släktforskning en flygande start brukar man rekommendera en kurs i slä...

Personen som vi i dag får möta i Veckans gravsten slapp med nöd och näppe bevittna det som kom att b...

Det hände på My Heritage Live

Den 6-8 september besökte Ted Rosvall konferensen My Heritage Live 2019 i Amsterdam, som samlade slä...

Veckans porträttfynd är taget av Esbjörn Mesch, bror till den framgångsrike naturfotografen Borg Mes...

Under Släktforskardagarna kunde mässbesökarna glädjas åt många frestande boknyheter och dessutom pas...

Fler artiklar

Annonser