Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Under veckans gravsten vilar den svenska socialdemokratins förgrundsfigur nummer ett under 1900-talets första decennier. Han var i början av sitt liv något av en odåga, men han hyfsade till sig och kom så småningom att bli en av vårt lands mest inflytelserika politiker.
Hjalmar Branting 1917. Foto: Henry B. Goodwin. Via Wikimedia commons.Karl Hjalmar Branting föddes den 23 november 1860 i Klara församling i Stockholm som enda barnet till professorn Lars Gabriel Branting (1799-1881) och Emma af Georgii (1821-1880). Släktnamnet Branting kan spåras till regementsskrivaren vid Smålands kavalleriregemente Jöran Branting som avled 1694.
Hjalmar var klasskamrat med kronprins Gustaf vid Beskowska skolan innan han 1878-1882 studerade astronomi vid Uppsala universitet. Någon examen blev det dock aldrig. Redan vid denna period kallade han sig socialdemokrat. Arvet efter föräldrarna slösade han bort och han var ofta i klammeri med rättvisan vilket resulterade både i böter och fängelse.
Från journalist till politiker
Efter att ha arbetat en tid på tidskriften Tiden övergick han till tidningen Social-Demokraten. Denna hade startats av August Palm och Hjalmar blev dess huvudredaktör 1887. Han var en av grundarna av det socialdemokratiska partiet 1889 och var ledamot i partistyrelsen från 1894. Vid valet till riksdagen 1896 valdes han in som förste socialdemokrat – dock på en liberal lista. Det dröjde till 1902 innan näsa socialdemokrat valdes in. Han blev 1908 den första kongressvalda ordföranden för partiet.
I samband med hungerkravallerna 1917 tillhörde han de som försökte lugna ner oroligheterna och därmed undvika våldsamheter. Han tog tydligt ställning för demokrati och mot revolution. Hans avståndstagande mot kommunismen gjorde honom hatad av den yttersta vänsterns sympatistörer. Vid valet samma år fick liberalerna och socialdemokraterna majoritet och kunde bilda regering (Edéns koalitionsregering). Hjalmar blev, om än motvilligt, finansminister, men avgick av personliga skäl efter bara några månader.
Regeringsbildaren
Koalitionsregeringen föll 1920 och Hjalmar fick kungens uppdrag att bilda en minoritetsregering. Denna lyckades överleva fram tills 1921 då allmän och lika rösträtt hade införts. Valet blev en stor framgång för socialdemokratin och Hjalmar fick ännu en gång bilda regering. Hans engagemang i Nationernas Förbund (NF) – han var en av de främsta förespråkarna för dess bildande 1920 – i Geneve tog dock det mesta av hans tid. Samma år tilldelades han Nobels fredspris (delat med norska Christian Lange). Paradoxalt nog var det första beslut NF tog att Åland skulle tillhöra Finland, något som Hjalmar personligen hade svårt att acceptera.
Sviktande hälsa
En konflikt om arbetslöshetsunderstöd utbröt 1923 och ledde till regeringens fall, men redan året därpå återkom Hjalmar som statsminister efter framgångar i riksdagsvalet. Han deltog dock bara sporadiskt i valrörelsen och hade börjat tappa orken med ålderns rätt. I slutet av året drabbades han av influensa som övergick till hjärtmuskelinflammation och gallstensanfall.
Hjalmar och Anna Brantings gravsten på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm. Foto: Karin Örtenblad-Englund/Gravstensinventeringen.Den 19 januari 1925 begärde han avsked som statsminister men kvarstod i regeringen som minister utan portfölj. Bara en månad senare, den 24 februari, avled han i sitt hem på Norrtullsgatan 3 (Brantinghuset) i Stockholm och begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård.
Hjalmar gifte sig 1884 med journalisten Anna Jäderin (1855-1950). Tillsammans fick de barnen Georg (1887–1965) och Sonja (1890–1981) som båda blev advokater och riksdagsledamöter.
Ett flertal gator och torg är uppkallade efter honom bland annat i Uppsala och Göteborg. Vid Norra Bantorget i Stockholm finns Brantingmonumentet i form av en skulptur av Carl Eldh.
.png)
