I det här numret har vi ett spännande tema om våra religiösa rebeller i släkten. Det har väckt min nyfikenhet på min mormors mormor som var djupt troende pingstvän och som trots sin älskvärdhet skrämde slag på barnbarnen när hon talade i tungor. Anna Amalia Carlsson, som hon hette, slutade dessutom sina dagar på ett för tiden ovanligt vis när hon, på väg till et bönemöte på luciakvällen 1939, blev påkörd av en bil i vintermörkret.
För den som inte är troende är det i dag lätt att avfärda religioners osannolika berättelser, höga ideal och mirakeltro. Men på mormors mormor Annas tid genomsyrade religionen hela samhället och den personliga tron var verkligen ingen liten sak. Många vände sig emot hur religiositeten hade gått in i något av en slentriantillvaro, där prästens ord var viktigare än mötet med Gud. Kanske var Anna en av dem?
Gamla porträttbilder där husdjur tagits med till fotografen tycker jag är rörande. Det om något visar väl att folk faktiskt inte var så annorlunda förr. En närmare titt på de lurviga familjemedlemmarna väcker också frågor. Avelsprogram och stamtavlor är en rätt så ny företeelse – så varför ser de gamla porträttenshundar så olika ut? Artikeln om våra anfäder och anmödrars kelgrisars lite bortglömda historia hittar du på sida 34.
Trevlig läsning!